My?hempien Aikojen Pyhien Jeesuksen Kristuksen Kirkko
Se film om kyrkans organisation

Grundläggande tro

Jesu Kristi försoning

Äldste Jeffrey R Holland i de tolv apostlarnas kvorum

I Getsemane örtagård
Som ung missionär hade äldste Orson F Whitney (1855–1931), som senare verkade i de tolv apostlarnas kvorum, en så stark dröm att den förändrade hans liv för evigt. Han skrev senare:

”En natt drömde jag … att jag befann mig i Getsemane örtagård och bevittnade
Frälsarens lidande … Jag stod bakom ett träd i förgrunden … Jesus kom tillsammans med Petrus, Jakob och Johannes in genom en liten grind till höger om mig. Han lämnade de tre apostlarna där, efter att ha uppmanat dem att knäböja och be, och gick bort till andra sidan där också han knäböjde och bad: ’Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig. Men inte som jag vill utan som du vill.’

När han bad strömmade tårar nerför hans ansikte, som var [vänt] mot mig. Jag
rördes så av denna syn att också jag grät, av ren sympati för hans stora smärta. Hela mitt hjärta värkte för honom. Jag älskade honom av hela min själ och längtade mer än allt annat efter att få vara med honom.

Efter en stund steg han upp och gick bort till apostlarna som låg på knä – och sov! Han skakade om dem försiktigt, väckte dem, och med en milt tillrättavisande röst, utan minsta tillstymmelse till ilska eller förebråelse, frågade han dem om de inte kunde vaka med honom en timme …

Han återvände till sin plats, bad ännu en gång och gick sedan tillbaka och fann dem återigen sovande. Återigen väckte han dem, tillrättavisade dem och återvände och bad som förut. Detta hände tre gånger, tills jag var fullkomligt bekant med hans utseende – ansiktet, kroppen och hans rörelser. Han hade en
ädel gestalt och ett majestätiskt uppträdande … en verklig Gud bland
människor, och ändå lika mild och ödmjuk som ett litet barn.

Plötsligt ändrades situationen … Det var nu efter korsfästelsen i stället för före,
och Frälsaren stod tillsammans med samma tre apostlar till vänster om mig. De
var på väg att ge sig av och uppstiga till himlen. Jag stod inte ut längre. Jag sprang fram, föll ner framför hans fötter, slog armarna om hans knän och tiggde och bad honom om att ta mig med.

Jag skall aldrig glömma hur vänligt och försiktigt han böjde sig ner, hjälpte mig upp och omfamnade mig. Det var så verkligt att jag kände värmen från hans bröst när jag vilade mot det. Sedan sade han: ’Nej, min son. Dessa tre har avslutat sitt arbete och kan följa med mig, men du måste stanna och avsluta ditt.’ Ändå klamrade jag mig fast vid honom. Jag tittade upp mot hans ansikte
– för han var längre än jag – och bönföll honom allvarligt: ’Men lova mig att jag får komma till dig till slut.’ Han log ljuvt och milt och svarade: ’Det beror helt och
hållet på dig själv.’ Jag vaknade med gråten i halsen, och det var morgon”1.

Varför en försoning?
Denna ömma, personliga glimt av Frälsarens kärleksfulla offer är en passande introduktion till hur viktig Jesu Kristi försoning är. Försoningen som den enfödde Sonen i köttet genomförde är den avgörande grund varpå alla kristna lärdomar
vilar och det största uttrycket för gudomlig kärlek som denna värld någonsin mottagit. Dess betydelse i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga kan inte överskattas. Alla andra principer, bud och dygder i det återställda evangeliet har sin betydelse med utgångspunkt i denna centrala händelse2.

Försoningen var den förutordinerade men frivilliga gärning Guds enfödde Son utförde varigenom han offrade sitt liv och led andlig vånda som sonande lösen för Adams falls följder för hela mänskligheten, och för de synder som alla som omvänder sig har begått. Den bokstavliga betydelsen av det engelska ordet atonement (försoning) är självklar: at-one-ment, att föra samman sådant som har varit åtskilt eller fjärmat. Jesu Kristi försoning var nödvändig på grund av
Adams överträdelse, eller fall, som förde in två slags död i världen när Adam och Eva åt av frukten från kunskapens träd på gott och ont3.

Den fysiska döden skiljer anden från kroppen och den andliga döden skiljer anden och kroppen från Gud. Som en följd av fallet utsätts alla människor som föds för dessa två slags död. Men vi måste komma ihåg att fallet var en nödvändig del av vår himmelske Faders gudomliga plan. Utan det skulle
inga dödliga barn ha fötts av Adam och Eva, inte heller skulle det finnas någon mänsklig familj som fick uppleva motstånd och tillväxt, ingen moralisk handlingsfrihet, ingen glädje i uppståndelse, återlösning eller evigt liv4.

Behovet av detta fall och av försoningen som kompenserar för det förklarades i ett förjordiskt råd i himlen som alla andar i den mänskliga familjen deltog i och som Gud Fadern presiderade över. Det var i denna förjordiska situation som Kristus erbjöd sig att hedra alla människors moraliska handlingsfrihet genom att
sona deras synder. Han skulle också ge Fadern all ära för denna sonande kärlek5.

Kristi oändliga försoning var möjlig eftersom (1) han var den enda syndfria människa som någonsin levat på jorden och därför inte underkastad den andliga död som är resultatet av synd, (2) han var Faderns enfödde och hade därför gudaskapets egenskaper som gav honom makt över den fysiska döden6 och (3) han uppenbarligen var den enda som var tillräckligt ödmjuk och villig
under det förjordiska rådet att förutordineras till detta tjänande7.

Kristi försonings gåvor Några av försoningens gåvor är universella, oändliga och villkorslösa. Det är bland annat hans lösen för Adams första överträdelse
för att ingen människa ska kunna hållas ansvarig för den synden8. En annan universell gåva är uppståndelsen från de döda som alla män, kvinnor och barn som lever, som har levat eller som kommer att leva på jorden får.

Andra aspekter av Kristi försoning är villkorliga. De beror på personens flit i att
hålla Guds bud. Alla medlemmar i den mänskliga familjen ges till exempel benådning från Adams synd utan egen ansträngning, men de ges ingen benådning från sina egna synder såvida de inte medger sin tro på Kristus, omvänder sig från dessa synder, döps i hans namn, tar emot den Helige Andens gåva och konfirmeras som medlem i Kristi kyrka samt trofast och ihärdigt strävar framåt under resten av sitt liv. Om denna utmaning sade Kristus:

”Ty se, jag, Gud, har lidit detta för alla, på det att de som omvända sig icke måtte lida, men om de icke vilja omvända sig, måste de lida som jag”9.

Och fastän kroppens uppståndelse är en fri och universell gåva från Kristus, påverkas resultatet av hans seger över döden, den uppståndna kroppens natur (eller vilken ”härlighetsgrad” den får) och tiden för en persons uppståndelse, direkt av personens trofasthet under det här livet. Aposteln Paulus tydliggör till exempel att de som helt och hållet hänger sig åt Kristus uppstår först10. Nutida uppenbarelser klargör i vilken ordning de olika uppståndna kropparna kommer,11 och utlovar den högsta härligheten enbart till dem som håller fast vid Jesu Kristi evangeliums principer och förordningar12.

Naturligtvis är varken försoningens villkorslösa eller villkorliga välsignelser
tillgängliga utom genom Kristi nåd. Uppenbarligen är försoningens villkorslösa
välsignelser oförtjänade, men de villkorliga är inte helt förtjänade heller. Genom att leva trofast och hålla Guds bud kan man få ytterligare välsignelser, men de ges ändå fritt och förtjänas tekniskt sett inte. Mormons bok förkunnar med eftertryck att ”intet kött kan bo i Guds närhet utom genom den heliga Messias’ förtjänster, barmhärtighet och nåd”.13

Genom samma nåd ger Gud frälsning åt små barn, mentalt handikappade, personer som levat utan att ha fått höra talas om Jesu Kristi evangelium och så vidare: Dessa personer är återlösta genom Kristi försonings universella kraft och får möjlighet att ta emot evangeliets fullhet efter döden, i andevärlden, där andarna vistas i väntan på uppståndelsen14.

Lidande och triumf
För att uppfylla försoningens krav gick den syndfrie Kristus till Getsemane örtagård, som äldste Whitney såg i sin dröm, för att där uthärda en själsångest som bara han kunde ta på sig. Han ”greps av ängslan och ångest”, och sade till Petrus, Jakob och Johannes: ”Min själ är djupt bedrövad, ända till döds”15.
Varför? Därför att han led ”alla människors smärtor, ja, varje levande skapelses smärtor, både män, kvinnor och barn, som tillhöra Adams ätt”.16 Han utstod ”frestelser och kroppslig smärta, hunger, törst och trötthet, ja, mera än någon människa kan utstå utan att dö därav, ty se, blod kommer ut ur varje por.
Så stort [var] hans lidande”17.

Genom sitt lidande återlöste Jesus alla mäns, kvinnors och barns själar ”på det hans inre må bliva fyllt med barmhärtighet enligt köttet, så att han enligt köttet må kunna bistå sitt folk i deras skröpligheter”. 18 När Kristus gjorde detta
”nedsteg [han] under allt” – alla slags sjukdomar, alla svagheter och all mörk förtvivlan som varje mänsklig varelse upplevt – för att han skulle kunna ”[omfatta] allt, på det han skulle vara i allt och genom allt, sanningens ljus”.19

Försoningens fullständiga ensamhet och olidliga smärta som började i Getsemane nådde sin kulmen när Jesus, efter romarnas och andras avskyvärda misshandel, ropade från korset: ”’Eli, Eli, lema sabaktani?’ Det betyder: ’Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?’”20 I djupet av denna ångest skakade till och med själva naturen. ”Då kom över hela landet ett mörker … Solen förmörkades” 21. ”Och se, då brast förlåten i templet i två delar, uppifrån och ända ner, jorden skakade och klipporna rämnade”,22 vilket fick många att utropa: ”Naturens Gud lider!”23 Till slut hade också det till synes mest outhärdliga genomlidits och Jesus sade: ”Det är fullbordat”24.

”Fader, i dina händer överlämnar jag min ande”25. En dag, någonstans, kommer varje människas tunga uppmanas erkänna, liksom den romerska officeren som bevittnade allt detta: ”Denne var verkligen Guds Son”26.

För den eftertänksamma kvinnan och mannen är det ”ett enastående underverk”27 att en enda människas frivilliga och barmhärtiga offer kunde tillfredsställa rättvisans oändliga och eviga krav, sona varje människas överträdelser och missgärningar och därmed svepa in hela mänskligheten i sin allomfattande, barmhärtiga famn. Men så är det.

För att citera president John Taylor (1808–1887): ”På ett för oss obegripligt och oförklarligt sätt bar han tyngden av hela världens synder, inte bara för Adam utan också för hans efterkommande, och därigenom öppnade han himmelriket,
inte bara för alla troende och alla som håller Guds lag, utan också för över hälften av den mänskliga familjen som dog innan de uppnådde mogen ålder. Han gör det också för [dem], som … [dör] utan [lagen].”28

Må vi också känna som äldste Whitney kände för denna majestätiska gåva och för dess givare: ”Jag rördes så av denna [gåva] att jag grät … av ren sympati. Hela mitt hjärta värkte för honom. Jag älskade honom av hela min själ och längtade mer än allt annat efter att få vara med honom.” Eftersom Kristus redan har genomfört försoningen för vår skull har han gjort sin del för att förverkliga denna längtan. Resten beror helt och hållet på oss själva.

SLUTNOTER

  1. ”The Divinity of Jesus Christ”, Improvement Era, jan 1926, s 224–225; se också Liahona, dec 2003, s 16; punktering, användning av stor begynnelsebokstav och stavning standardiserad.
  2. Se Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith (2007), s 49.
  3. Se 1 Mos 2:9; 3.
  4. Se 2 Nephi 2:22–27; Moses 5:11.
  5. Se Upp 13:8; Moses 4:1–2; Abraham 3:22–27.
  6. Se Joh 5:26–29; 2 Nephi 9:5–12; Alma 34:9–14.
  7. Se James E Talmage, Jesus Kristus, s 21–22.
  8. Se Trosart 2.
  9. L&F 19:16–17.
  10. 1 Tess 4:16.
  11. Se L&F 76:50–113; jämför 1 Kor15:40–42.
  12. Se L&F 76:50–70; 88:4, 27–29;132:21–24.
  13. 2 Nephi 2:8.
  14. Se Alma 40:11; L&F 138; jämför Luk23:43; Joh 5:25.
  15. Mark 14:33–34.
  16. 2 Nephi 9:21.
  17. Mosiah 3:7.
  18. Alma 7:12.
  19. L&F 88:6.
  20. Matt 27:46.
  21. Luke 23:44–45.
  22. Matt 27:51.
  23. 1 Nephi 19:12.
  24. Joh 19:30.
  25. Luk 23:46.
  26. Matt 27:54.
  27. James E Talmage, Trosartiklarna, (1966), s 73.
  28. Se The Mediation and Atonement (1882), s 148–149; användning av stor
  29. begynnelsebokstav standardiserad; se också Kyrkans presidenters lärdomar:
  30. John Taylor, s 52.