The Book of Mormon, Mormons bok och en envis smålänning

    Ida_Lund
    Ida Magnusdotter Ganeteg (mitten), omgiven av vänner i samband med hennes dopsgudstjänst.

    Religion och andlighet är något som kretsat runt mig ända sen jag var liten. Inte i mitt eget hem, men eftersom jag och min familj bodde i Smålands urskogar mitt i bibelbältet. Likt min familj var jag stolt icke-religiös fram tills jag var tio år gammal. Då tändes en gnista av tro i min själ. Jag fann sanning i Bibeln och jag visste att Jesus Kristus var vår Frälsare. Men som för många andra som läst Bibeln väckte den också många frågor som var svåra att besvara. Så började min andliga resa. Jag skulle senare studera teologi. Jag kom då i kontakt med olika religiösa tänkare, men jag kände inte samma sanning som när jag läste Bibeln för första gången. Mina studier ledde inte till större övertygelse, utan jag kände bara än mer att jag aldrig någonsin skulle få svar på mina funderingar.

    Ungefär två år senare innebar mitt helgjobb att vara konferencier och sketch-artist på olika cosplay-event runtom i Sverige. (Cosplay är en form av kostymerat uppträdande med ursprung i Japan. I väst handlar det primärt om rollfigurer från populärmedia.) På den vägen kom jag i kontakt med en viss musikal vid namn The Book of Mormon. Jag hade aldrig tidigare riktigt hört talas om Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Under ett event skulle jag spela huvudrollsinnehavaren i musikalen, en missionär som skickas ut till Uganda. Jag hade sett musikalen flera gånger. Musikalen gör ett bra försök att ge publiken en generell idé om kyrkan under de två speltimmarna, men som åskådare går man därifrån med fler frågor än när man kom dit. Jag kände att jag hade för lite kött på benen vad gällde denna kyrka, så jag beslutade mig för att läsa Mormons bok. Genom hemsidan  mormon.org kom jag i kontakt med två missionärer som tjänade i min hemstad Lund. Det var äldste Hambrick och äldste Balls. Vi stämde träff samma vecka då de skulle överlämna ett exemplar av boken. Det var med spänning jag inväntade att klockan skulle slå 18:30 och missionärerna skulle komma på besök. Det var två vänliga ansikten som slog sig ner vid mitt köksbord och åt kanelbullar medan jag ställde de självklara frågorna om dop för de döda och vad Kolob är … När de gick lämnade de ännu fler frågor efter sig. Jag beslutade mig tidigt för att jag minsann inte skulle gå med i någon kyrka. Min tro som jag byggt upp i Svenska kyrkan stod fast och att läsa Mormons bok skulle inte rubba den säkerheten. Men allteftersom jag läste i den blå boken började många av de svåra frågor som jag tampats med luckras upp och besvaras. Detta väckte nästan en ilska inom mig.  Hur kunde detta absurda och nya vara sant?

    Äldsterna Hambrick och Balls inbjöd mig att komma till kyrkan följande veckor och mitt första besök förgylldes av trevliga och nyfikna människor. Det ljus som uppfyllde dem gjorde mig nästan ännu mer provocerad att ställa svåra frågor, att vara ännu mer envis och att trilskas ännu mer. Jag ville inte tro på det vittnesbörd som började växa inom mig. Medlemmar och missionärer bemötte detta genom att bjuda in mig till lektioner där jag uppmanades att ställa frågor om evangeliets principer och att vara kritisk mot det jag hört och läst. De bemötte mig även genom att bjuda mig till deras hem för att äta middag och prata om evangeliet. Månaderna gick. Jag fortsatte att gå i kyrkan och att bli undervisad av missionärerna som troget mötte upp med mig flera gånger i veckan. Men jag gjorde klart för dem varje gång att jag minsann inte ville bli döpt. Under tiden kändes det som att vår Himmelske Fader hade fullt upp med att putta mig framför sig och visa mig väldigt konkret att Jesu Kristi Kyrka är den enda sanna kyrkan. Bönesvar och mirakel kom i överflöd varje gång jag tvekade. Det kändes nästan som om Gud fick sig ett gott skratt varje gång. Tänk så envisa och fångade i våra egna tankar vi kan vara. Vi kan vägra att se en tydlig väg som leder till det som är gott och sant.

    Det största miraklet som skedde var en eftermiddag i april när missionärerna och jag satt på en buss tillsammans på väg hem från Malmö församling. Samtalet klingade av, och när det var tyst så föll orden från mina läppar utan att jag själv hade någon som helst kontroll: ”När kan jag bli döpt?” Vi var alla lika chockade och ingen av oss var helt säker på vad som just sagts. Men de fem orden satte en plan i rullning som ledde till mitt dop den 19 maj 2018. Det var en vecka efter det att jag gjorde mitt framträdande som missionär i evenemanget baserat på Book of Mormon-musikalen.

    Sedan första gången jag läste Mormons Bok kunde jag nu vittna om dess sanning, även om det först bara var för mig själv. Min tro på Kristus har stärkts så mycket och den Helige Andens närvaro är så konstant och stark att jag inte kan förneka kyrkans äkthet. Min omvändelse är ingen annan lik, men att människan är envis och fast i sina egna tankar är inte unikt. Om hon låter sig rubbas lite grann av Guds perfekta plan kan den mest envisa smålänning se sanningen och lära sig älska honom ännu mer.