Små och stora svenska mirakel

    hopprep_mm
    Bananer, hopprep och pojkstrumpor. (Foto: Terez Nilsson)

    Det har funnits många fantastiska kvinnor jag lärt känna under mina år som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, och många av dem har påverkat mitt liv med sitt tjänande. En kvinna hade ett ovanligt skarpt sinne för vad det betyder att finnas till hands för sina medmänniskor. Hon hette Siv Karlsson.

    Jag träffade Siv för många år sedan, när jag flyttade från England till Jönköpings församling som nygift och dessutom som ny medlem. Syster Karlsson var inte som de systrar jag dittills hade träffat. Hon var en äldre dam som aldrig fått egna barn. Hon levde ett enkelt liv med sin Per och hon pratade med en sådan djup och bred skånsk dialekt att jag knappt kunde tro att hon var svensk!

    Inom kort upptäckte jag att denna syster verkligen var en sann efterföljare till Jesus Kristus. Hon tog mig och min växande familj till sitt hjärta och tjänade oss ständigt.

    Ungefär en gång i månaden kom Siv ut till min familj på besök. Vi bodde ute i skogen och hon tog sig dit med färdtjänst. Under ett sådant besök fick vi en gång uppleva något extra speciellt.

    Det hade varit mycket på gång under morgonen och när jag försökte förbereda lite inför Sivs ankomst blev jag ständigt avbruten av familjen med dess behov. En av mina söner upplyste mig om att det inte fanns ett enda par pojkstrumpor i huset! Äldsta dottern var lite ledsen för att hon inte hade något hopprep som hennes vänner hade. Hon ville att jag skulle hitta ett vanligt rep så att vi tillsammans skulle kunna tillverka ett hopprep. Allt detta medan jag var i telefon med en vännina som gav mig råd om hur jag skulle kunna rädda mina rosenbuskar som inte alls mådde bra. Jag hade inte råd med det dyra medlet från blomsterhandeln och hon tipsade mig då om bananskal som ett billigt alternativ. Jag kommer ihåg att jag blev lite uppgiven när jag tänkte på att jag med min växande familj knappt hade råd att köpa bananer.

    Allt detta fick dock vänta tills senare, för Sivs färdtjänst hade nu anlänt och vi gick ut för att ta emot henne. Siv tog alltid med sig en gåva till mig. Månaden innan hade jag fått en jättestor kartong tvättmedel som var mycket uppskattad! Vi hälsade och kramades och Siv räckte över en kasse som jag nyfiket tittade i. Den här gången hade det blivit tre presenter: ett tiopack med pojkstrumpor, ett hopprep, och kan ni gissa vad som också låg i kassen? Just det … en klase bananer!

    Syster Karlsson har gått vidare från detta liv, men jag kommer ALDRIG att glömma henne. Jag minns hennes glada humör, hennes andliga skärpa och den enkla och rena kärlek hon spred vart hon än gick.