Hoppa över navigering

Nio ungdomar. Fyra fäder. Och en cykeltur till templet på 71 mil.

cykeltur_templet
Framme vid templet i Västerhaninge. Från vänster: Daniel Malm, Carl Johan Malm, Filip Malm, Alexander Bergman, Tim Angelini, Clara Malm, Joseph Malm, Jared Tittus, William Murphy, Alice Karlsson, Hanna Karlsson. I mitten: Fabrice Angelini (Foto: Eva Angelini)

Under vecka 32 träffades ungdomar i kyrkan för att tjäna i templet och umgås. För att ta sig dit från Göteborg bjöd Carl-Johan Malm in några bekanta att följa med på cykel. Nio ungdomar mellan 12–16 år och tre pappor till nappade på inviten. Efter 5 dagar på cykel, 71 tillryggalagda mil, många härliga minnen och med en större tacksamhet för vårt vackra land anlände alla helskinnade till Västerhaninge.

När man sitter på en cykel runt 15 mil per dag har man lite tid för reflektion. Under resans gång uppmanade Carl-Johan alla cyklister att fundera på vilka paralleller man kunde dra till livet. Här kommer några av mina.

1. Herren välsignar personer med rättfärdiga avsikter. Likt Lehis familj som med gynnsamma vindar seglade till Amerika, välsignades vår lilla trupp med sydvästlig vind i ryggen på vår resa mot templet. Men hade det istället varit motvind så hade vi fått säga att det också var till välsignelse och lärdom.

2. Om vi har tro, bara som ett senapskorn, är inget omöjligt. Inför vår resa hade alla en önskan att cykla till templet. Denna önskan omsattes till tro och handling. Alla kom fram till templet, vilket var vårt mål. I 1 Nephi 2:16 kan vi läsa om hur en önskan omvandlas till tro. Denna tro ledde sedan Nephi till att med Guds kraft utföra mycket gott.

3. Att ha tålamod betyder bland annat att vara glad i motgång. I 1 Nephi 3:6 säger Lehi till Nephi: ”Gå därför, min son, så skall du gynnas av Herren eftersom du inte har knotat.” Jag uppfattade inget genuint klagande på hela resan. Tvärtom. Mycket flit, tålamod och glädje. Både cykelturen och vandringen genom livet blir betydligt lättare och trevligare utan gnäll.

4. När vi tjänar och lättar varandras bördor hjälper vi både vår nästa och oss själva. När man väljer att följa Kristus så är man också villig att bära sin nästas bördor (se Mosiah 18:8). Cykelturen bjöd på en hel ”pep talk” och klappar på axlar. När någon var trött kunde en person cykla upp jämsides, lägga sin hand på den tröttes rygg för att ge lite extra kraft när det kändes tungt. Genom att hjälpa varandra i livet välsignas både den som blir hjälpt och den som tacksamt tar emot hjälpen.

5. En cykeltur är ett teamarbete. Likt flyttfåglar som turas om att ligga längst fram för att skapa ”luftvågor” åt de bakom, fångar första cyklisten vinden och skapar ett drag åt de efterkommande. Livets vandring blir ju också så mycket lättare om vi kan fungera som ett lag och turas om att fånga vinden. Ibland kan vi njuta av att ligga först i en klunga och ibland av att falla tillbaka lite och pusta ut.

6. Lita på dem som gått före. Carl-Johan hade veckan innan cyklat upp till Stockholm för att bekanta sig med vägen. En resa blir alltid lättare om vi kan förlita oss på någon som redan tagit den och kan guida oss rätt. Ungdomar: De av oss som har några fler år på nacken vill ert väl. Vi har lite mer erfarenheter, har vandrat lite längre i livet. Lyssna på er biskop, era ledare och äldre vänner. Kom ihåg berättelsen om den unga och den gamla kråkan https://www.lds.org/general-conference/2011/10/counsel-to-youth?lang=swe

7. Vi behöver hjälp att navigera. Under vandringen i öknen välsignade Gud Lehi och hans familj med en vägvisare, Liahona, som fungerade enligt deras tro och lydnad (se 1 Ne. 16:28). På cykelresan utövades mycket tro och flit på internetkartor, som nästan alltid visade oss rätt väg. Några ofrivilliga extra mil blev det här och där. Precis som i livet så kan man även med goda intentioner hamna lite avsides. Men med en sund inställning kan man också snabbt korrigera rutten och hamna på rätt väg igen.

8. Resan är inte riskfri. Att cykla är förknippat med en del faror. Genom visa, medvetna beslut kan riskerna begränsas, men inte helt elimineras. Vi valde att cykla på vägar med så lite trafik som möjligt. Vi hade med vår ständiga följe- och ibland ledarbil, körd av Fabrice Angelini. Ibland var han framför för att visa vägen eller för att förbereda en god lunch, ibland var han bakom för att markera och skydda. Trots alla ansträngningar att cykla säkert inträffade en del incidenter som punkteringar, klungkrasch och farliga trafiksituationer som initierades av medtrafikanter. Men Herren välsignade oss i vår rättfärdiga strävan och vi kom fram i säkerhet.

9. Behovet av ständig näring och återhämtning. Extra kalorier och mycket vätska är en förutsättning för en framgångsrik cykeltur. När det blir lite tufft är det bra att ha lite extra reserver. I livet behöver vi kontinuerligt tanka på med både andlig och fysisk näring. Och inte glömma att ta pauser för att återhämta krafter.

10. Ta tid för att njuta av resan och upptäcka små guldkorn. Jag upptäckte Sverige och fick större kärlek för mitt fosterland. Vi cyklade förbi Hornborgarsjön, fornlämningar, vackra åkrar, ståtliga skogar och pittoreska samhällen. Sverige är fantastiskt. Genom att hitta och stanna upp vid guldkornen i vardagen får vi känna mer tacksamhet och glädje.

11. Ett cykeltramp i taget. Varje cykeltur börjar med ett tramp och plötsligt har man färdats 71 mil. Med små och enkla medel uträttas mycket stort (se Alma 37:6). Håll kursen, ta ett steg i taget och vips så har det skett stora förändringar.

12. Renhet och frid. Vi kom fram till templet. Jag frågade en ungdom hur det kändes att vara i templet. ”Jag känner mig ren. Jag känner frid.” Är det inte detta som alla vill ha men har så svårt att fånga för att man inte vet var och hur. Genom Kristus kan vi bli renade från synd, känna frid och kärlek – det mest glädjande för själen (se 1 Ne. 11:22–23).

Jag är tacksam för cykelturen, de ungdomar och fäder jag fick lära känna bättre och framförallt för syftet med resan: Att besöka Herrens hus och samla kraft för att vandra vidare med siktet inställt på vårt himmelska hem.