Miraklet på labbet

    Doktor
    Foto: Darko Stojanovic från Pixabay

    En sommar arbetade jag ensam på ett litet laboratorium på Universitetssjukhuset i Tromsö i Nordnorge. Min kollega var på semester och arbetet med att behandla vävnadsprover för identifiering av cancerceller var inte så intensivt under sommaren. Jag försökte arbeta undan snabbt och effektivt för att sedan kunna ägna eftermiddagarna åt utflykter i naturen med resten av familjen.

    En morgon vaknade jag med ett ryck vid minnet av några ord som min seminarielärare hade sagt många år tidigare: ”Man bör ha minst en andlig upplevelse varje dag.” Så den morgonen bad jag en speciell bön om att jag skulle kunna vara mottaglig om den Helige Anden försökte säga mig något under dagen.

    Vid lunchtid den dagen tyckte jag att allt var under kontroll och begav mig därför mot sjukhusets personalrestaurang. Mitt i ett trapphus hörde jag plötsligt en tydlig röst säga att jag skulle gå tillbaka till labbet. Jag kunde inte tänka mig att det fanns någon syssla där som hastade, men strax hörde jag återigen en tydlig röst säga åt mig att genast gå tillbaka upp till labbet, så jag vände om.

    Planlöst gick jag omkring i det lilla labbet tills jag lade märke till en hög med remisser på min kollegas skrivbord. Jag drog ut den understa remissen, noterade ett samiskt namn och såg att hans vävnadsprover fanns utspridda på en rad olika laboratorier där de behandlats. Jag bestämde mig för att gå runt bland dessa labb och leta fram alla hans prover. Allt jag gjorde kändes rätt och naturligt.

    När jag var klar med det samlade jag ihop proverna i tur och ordning på en bricka, jämförde med remissen och konstaterade att samlingen var komplett. I just det ögonblicket slängdes dörren upp och tre kirurger störtade in på labbet med andan i halsen. De förklarade att de höll på att operera en patient men inte visste hur de skulle gå vidare, så de bad om precis alla prover jag hade på en viss patient. Det var patienten med det samiska namnet. Jag stod fortfarande med den omfattande samlingen prover i handen så jag räckte fram den mot dem och sa bara: ”Varsågod!” Kirurgerna såg först förbluffade och sedan glada ut innan de snabbt försvann med proverna.

    Och kvar stod jag och funderade över vad som just hade hänt.

    Vi kan inte föreställa oss det enorma kärleksverk som hela tiden pågår bakom kulisserna utan att vi ser det. Gud hade en plan för den här mannen och vem vet hur många faktorer som genom gudomlig inspiration samverkade till att den här operationen skulle lyckas? Jag vet bara att en faktor var att min seminarielärare, 200 mil söderut och mer än 15 år tidigare, hade uttalat ord som etsat sig fast i mitt minne för att sedan väckas till liv just den dagen då jag fanns på plats och kunde göra skillnad.

    När min kollega återvände från sin semester kunde jag inte låta bli att berätta om miraklet jag varit med om. Hon såg fundersam ut och berättade sedan att en tydlig röst från ingenstans hade sagt åt henne att kolla sina bromsar när hon hämtat sin gamla cykel hos sina föräldrar och tänkte rulla ner från öns högsta punkt. Bromsarna visade sig inte alls fungera. ”Så du har också hört Andens röst!” sa jag. ”Men jag är ju ateist?”, utbrast min kollega. Och jag berättade att sådana detaljer bryr sig Gud inte alls om – i sin oändliga kärlek försöker han nå alla sina barn genom den helige Andens röst.