Hoppa över navigering

Kärlek, tjänande och integration

Jakobstad
Foto: Heidi Byggmästar

För tre år sedan kallades jag som Unga kvinnors president. Marlene Byggmästar blev min rådgivare. I grenen hade vi då bara en ung kvinna, sjutton år gammal. Hon hade inte deltagit i aktiviteterna så mycket och utmaningen kändes ganska svår. Unga män i grenen bestod av en ung man som inte var medlem, men som i många år deltagit i Unga mäns aktiviteter tillsammans med två ledare.

Efter att ha studerat Unga kvinnors handbok noggrant, gjorde vi följande: En lite äldre kompis till vår sjuttonåring kallades till specialmedarbetare och vi bad en ung kvinna som precis övergått till Hjälpföreningen att vara med oss ett år till. Detta för att de under ett års tid skulle kunna vara ett stöd för vår ensamma unga kvinna, vilket de också var. Jag ska inflika här att jag själv har fyllt sextio och att min rådgivare Marlene har fyllt sjuttio.

Vi kom överens om att varje vecka ha aktivitetskvällarna tillsammans med Unga män, vilket är möjligt i små församlingar, enligt handboken. Eftersom vi nu var tillsammans med Unga män och vår enda unga man inte var medlem, kunde också missionärerna vara med. Det här var utgångspunkten för den verksamhet vi ville starta. Missionärerna skulle vara med så ofta de kunde. Nu var vi redan en grupp och det betydde gruppkänsla och samhörighetskänsla och träffarna blev genast levande och trevliga.

Sedan gav det ena det andra. Några flickor från Rumänien som deltagit i Primärs aktiviteter hade nu blivit tolv och tretton år gamla. Genom dem kom även några ytterligare. Samarbetet med missionärerna gick mycket bra. Vi hade underbara svenska missionärer som vi genast hade ett gemensamt språk med och som var villiga att göra allt de kunde. Missionärerna kom till oss med unga flyktingar som de träffat. För det mesta var de över arton år, men vi kunde ju inte neka dem att vara med.

En familj i församlingen var vänfamilj till en muslimsk ensamstående mor med tolv barn, varav nio i Finland. De tog mamman med sig till Hjälpföreningen. När jag hörde att hon hade så många barn presenterade jag vår verksamhet för henne och gav henne vår broschyr och inbjöd dem att komma med. Fyra av familjens flickor har varit med sedan dess, två av dem mycket regelbundet. Några gånger har vi haft med en syrisk pappa och hans två flickor och ganska ofta två irakiska pojkar.

Efter två år gjordes verksamheten om. Vi blev avlösta från våra ämbeten och jag blev i stället kallad som ”verksamhetsledare för unga” och som assistenter har jag Marlene Byggmästar och Mats Byggmästar, tidigare rådgivare i Unga män. Det här nya arrangemanget binder oss inte till ett visst program eller till vissa åldrar. Vi kallar verksamheten ”UNG i kyrkan”.

Vi följer ganska långt kyrkans riktlinjer för ungdomar. Vi inleder med välkomsthälsning, öppningssång, bön och andlig tanke. Vi har haft som mål att få de unga att leda öppningsprogrammet, vilket de också gjort fast de ofta varit osäkra. Vi sjunger kyrkans sånger. I år har vi varje gång sjungit Unga mäns och Unga kvinnors temasång för 2018, ”Peace in Christ”. Vi sjunger den samtidigt med musikvideon. Den här sången har blivit väldigt omtyckt och de kan den utantill.

Vi har tidigare år försökt få ungdomarna att ta mer ansvar för programmet vid fester och andra speciella tillfällen och då med varierande framgång. Men i år, vid grenens traditionsenliga skördefest, skedde något förunderligt. De var ivrigt med på allt. De övervann sin osäkerhet och gick modigt fram på vår modevisning med hattar de själva hade skapat. De dekorerade salen, sjöng modigt och helhjärtat i vår körsång och de hjälpte till att städa undan. Vi var helt överväldigade av glädje och tacksamhet.

Jag har regelbundet kontakt med nästan alla ungdomars familjer. Vi försöker vara transparenta, så att de kan se och känna att vi har en bra och trygg verksamhet med höga ideal. Med deras samtycke skickar jag också bilder på vår verksamhet till både föräldrar och ungdomar. Många av ungdomarna hämtar vi och kör hem. Många föräldrar vill inte att deras barn ska gå hem i mörkret. Jag tar också kontakt med dem dagen innan, frågar hur det är och påminner om vår träff. Föräldrarna är väldigt glada och tacksamma för det vi gör för deras barn.

Ungdomarna har haft många frågor om kyrkan och evangeliet. De ser väldigt mycket upp till våra missionärer. En dag när jag körde hem en del av dem sa en av flickorna att hon också skulle vilja bli missionär. Detta ledde till en lång diskussion om hur man blir missionär och varför man vill gå på mission.

Som liten enhet måste man noga tänka på var man lägger resurserna. Vårt grenspresidentskap ger oss sitt fulla stöd. Även distriktet och missionen tycker om det vi gör. Trots att vi inte längre har några egna ungdomar i grenen har vi varje vecka aktiviteter med cirka tio stycken deltagare. Många upplever att det är dessa ungdomar som gör att hela församlingen lever upp. En av de saker som kanske berört oss mest är den kärleksfulla samvaro och stämning som råder när vi är tillsammans. Vi är varje gång de som fått mest.