Hoppa över navigering

Jag tackade Gud för att jag levde

”Jag tackade Gud för att jag levde”

Det var i augusti 2016 när jag och en nära vän till mig var ute och körde på varsin motorcykel. Allting var perfekt den dagen, allt ifrån vädret till rutten vi valt och underlaget vi hade under däcken. Men efter några timmar längs Norrbottens kurviga vägar kom vi fram till en by jag tidigare aldrig kört i. Jag minns att jag i ena sekunden slickade kurvornas kanter för att i nästa titta upp och upptäcka att jag var på väg rakt ut i diket, på andra sidan vägen.  

Av ren reflex gjorde jag det man absolut inte ska göra när man befinner sig på ett tvåhjuligt fordon och i en kurva – jag ställde mig bromsen. Detta ledde till att motorcykeln rätade upp sig, däcken försvann un der mig och jag flög. Efter det är minnena lite vaga men jag minns att jag ”vaknade upp” sittandes i ett vattenfyllt dike och undrade varför det läckte in smutsigt dikesvatten innanför mina byxor. I nästa sekund insåg jag vad som hade skett och jag minns att det första jag gjorde var att tacka Gud för att jag levde.

Detta fick mig att tänka på Läran och Förbunden 6:36: ”Vänd er till mig i varje tanke, tvivla inte, frukta inte.” och att Gud verkligen bryr sig om sina barn. Det hade kunnat gå så mycket värre än det gick, men jag klarade mig helt utan skador och det var endast motorcykeln som hade tagit stryk. Det jag också lärde mig är att det är viktigt att hålla sig på rätt väg och om vi tar blicken från målet om så för endast en sekund, så kan våra liv förändras på ett ödesdigert sätt.