Hoppa över navigering

Familjens hemafton

Hemafton
Foto: LDS Media Library
Moreria
Äldste Joaquim J. Moreira, Portugal Områdessjuttio

Eftersom jag älskar min familj har jag alltid strävat efter att vara ett exempel, att förklara, övertala, visa, be, fasta, leka, tillrättavisa och bli tillrättavisad, och även utfört frälsningens förrättningar för min familj, och så gott jag kan försökt följa vår Frälsare Jesu Kristi exempel i det sätt han har tjänat sina barn.

”Och vidare: Om det i Sion eller i någon av dess organiserade stavar finns föräldrar som har barn, och som inte lär dem att vid åtta års ålder förstå läran om omvändelse, tro på Kristus, den levande Gudens Son, och om dopet och den Helige Andens gåva genom handpåläggning, skall synden vila på föräldrarnas huvuden.”1

Om vi följer ”vår Frälsares föredöme enligt det som han har befallt oss, skall det vara väl med [oss] på domens dag. Amen.”2

Jesus Kristus var ett exempel för oss i allting – i dopet, i att be och att döma, i visdom, i medlidande, i förlåtelse, i ödmjukhet, i nåd, i vänlighet och överbevisning.

Ett redskap vi har i kyrkan för att stärka, ena, göra upp planer och sätta mål, be, besvara doktrinära frågor och ha roligt tillsammans är familjens hemafton, där vi kan visa Jesu Kristi exempel.

Som det står i instituthandboken Studera och undervisa om evangeliet: ”Han älskade dem, bad för dem och betjänade dem ständigt. Han fann möjligheter att vara tillsammans med dem och att uttrycka sin kärlek. Han kände till deras intressen, förhoppningar och önskningar och vad som hände i deras liv.

Han visste vilka de var och vilka de kunde bli. Han fann unika sätt att hjälpa dem lära och tillväxa – sätt som var avsedda för just dem. När de hade det svårt förlorade han inte hoppet om dem utan fortsatte att älska och betjäna dem.

Han förberedde sig …  Han [sökte] sin himmelske Faders vägledning.”3

Ibland är den största utmaningen vår önskan att ha den perfekta hemaftonen. Jag kommer ihåg svårigheterna vi ibland hade med att samordna rätt dag i veckan och hitta rätt tid mitt i barnens ansvar i skolan, men med balans och visdom hittade vi alltid en lösning.

Jag minns att de bästa hemaftnarna var när vi bad missionärerna komma hem till oss och ta med sina undersökare före dopet, så att de fick se hur en hemafton går till i en mormonfamilj, och hjälpa dem att undervisa om evangeliet. De var alltid stunder fyllda av andlighet som våra barn älskade.

Som det står i tillkännagivandet om familjen: ”Man och hustru har ett högtidligt ansvar att älska och vårda sig om varandra och sina barn. ”Barn är en Herrens gåva” (Ps. 127:3). Föräldrar har ett heligt ansvar att uppfostra sina barn i kärlek och rättfärdighet, att sörja för deras fysiska och andliga behov, att lära dem älska och tjäna varandra, att hålla Guds bud och vara laglydiga medborgare var än de bor. Män och hustrur — mödrar och fäder — kommer att stå till svars inför Gud för hur de uppfyller dessa plikter.”4

Något annat vi var angelägna om var att undervisa om oberoende på våra hemaftnar. Vi var alltid öppna mot våra barn och bestämde alltid tillsammans vilket slags liv vi kunde ha och hur vi skulle åstadkomma det.  Något annat som vi var motiverade att göra var att undervisa barnen om vårt efternamn. Därigenom lämnar vi ett släktarv vidare med tanke på att ”den gudomliga lycksalighetsplanen möjliggör att familjebanden fortsätter bortom graven”.5

På hemaftnarna lärde vi oss om frälsningsplanen, hur vi har ett evigt perspektiv på saker och ting, med insikt om att ”sann lära, som blir förstådd, förändrar attityder och beteende”6.  Vi åkte till templet med rätt syfte för att utföra förrättningar för våra förfäder, och därigenom har vi alltid känt att vi har ett evigt band till var och en av dem.

_________________________________

1 L&F 68:25

2 Morm. 7:10

3 Studera och undervisa om evangeliet, s. V – Seminarier och religionsinstitut

4 Familjen: Ett tillkännagivande för världen, sjätte stycket

5 Familjen: Ett tillkännagivande för världen, tredje stycket

6 Se Boyd K. Packer, ”Små barn”, Nordstjärnan, jan. 1987, s. 13.