Else-Britt, en kvinnas erfarenheter

    Else-Britt
    Else-Britt Lindberg, Karlskrona gren. (Foto: Julia Soffer Abrahamsson)

    Madeleine Blomberg kände sig manad att intervjua Else-Britt Lindberg. Båda tillhör Karlskrona gren. Madeleine blev inspirerad av en tidigare artikel som handlade om Stockholms södra stavs bidrag till Röda Korset. I sin artikel berättar Madeleine om hur denna ödmjuka och hjälpsamma syster är ett fantastiskt exempel på tjänande. Att bo på en plats långt borta från kyrkan har inte varit ett hinder för Else-Britt att hitta sätt att tjäna på.

    Det var bara den 22-åriga tvåbarnsmamman Else-Britt som släppte in missionärerna när de knackade på alla dörrarna i det stora hyreshuset i Södertälje. Tack vare Mormons bok, som på många sätt liknade Bibeln, valde Else Britt att lyssna till missionärerna. ”Jag kände med en gång att den var sann.” En märklig omständighet var att en av de missionärer som hittade Else-Britt i Södertälje tidigare under sin mission hade träffat och undervisat hennes föräldrar nere i Oskarshamnstrakten. Föräldrarna hade då fått en positiv bild av kyrkan och dess missionärer. Else-Britt trivdes verkligen med sitt medlemskap i dåvarande Södertälje gren. De två döttrarna, som senare blev tre, kunde följa med henne till kyrkan. När Else-Britt sedan blev 26 år ville maken tillbaka till sina hemtrakter och familjen flyttade till Mönsterås, en ort långt bort från närmaste gren. Där följde en tid av sjukdom, andra problem och skilsmässa. Else-Britt och flickorna flyttade därefter till Kalmar. I Kalmar fick Else-Britt plats på ett konditori, ett arbete som hon älskade och som hon sysslat med både i Södertälje och i Mönsterås.

    Else-Britt gifte om sig med Göte, en god man som inte heller han var medlem i kyrkan. När hon berättade för Göte om Joseph Smith och Mormons bok frågade han: ”Fanns det inga vittnen?” ”Jo, det var just det det fanns, förstår du!”, svarade Else-Britt glatt. Det gillade han. Han var också nöjd med att man inte nyttjade sprit. ”Ja, en sann religion måste ta avstånd från spriten”, sa han.

    Ensam hemma en dag bad Else-Britt till Gud att om han ville att hon skulle komma tillbaka till hans kyrka, att han då skulle skicka någon till henne. Detta besök kom fyra år senare, när man återigen organiserat en gren i Kalmar. Grenspresident Bengt Dahlström knackade på hennes dörr för att bjuda in henne till kyrkan. 'Jaså, ni kommer nu.' sa Else-Britt. ”Jag har väntat på er.” Broder Dahlström hämtade sin hustru och dotter som suttit kvar i bilen och familjen bjöds på saft och tårta. Sedan den dagen har Else-Britt alltid varit aktiv i kyrkan.

    Göte hade aldrig något emot kyrkan, men blev dock aldrig medlem. Han lät grenen ha möten i deras hem under flera perioder. När Göte var dålig i cancer kom äldsterna och gav honom en välsignelse – då kände han något viktigt. ”Kunde de inte ha stannat!?” blev hans fråga till Else-Britt. Innan Göte gick bort sa Else-Britt till honom: ”När du kommer till andra sidan, Göte, och hör om evangeliet där, acceptera det då!”

    Else-Britt var sorgsen över att hennes älskade make inte hade accepterat evangeliet under jordelivet. Hon ville ju så gärna det. Hon låg en gång på knä och utgöt sina tankar när hon hörde en stilla röst: ”Men har du bett om det?” Nej, faktiskt inte. Märkligt nog inte! Så då gjorde hon det. Hon bad en innerlig bön om att få veta hur det stod till med hennes käre Göte. En tid efteråt, en helt vanlig dag vid busshållplatsen, får hon sitt svar. Plötsligt bara känner hon det. Göte har accepterat evangeliet och han vill vara beseglad till henne för evigt! ”Jag kände mig rikast i stan. Jag hade fått den bekräftelse jag bad om!”

    När Else-Britt blev pensionär hade hon både kraft och tid över, så hon började ett engagemang inom Röda korset som fortsätter än idag. Otaliga timmar har lagts ner på att sortera kläder, att sticka och att baka. Nu säger kroppen ifrån och det blir mest de populära stickade mössorna som lämnar Else-Britts händer till stöd för Röda korsets verksamhet. Genom åren har där även sålts tusentals av de efterfrågade mazarinerna som Else-Britt stått och bakat. Och lika många av hennes delikata bullar. ”Man får hjälpa till om man kan” förklarar Else-Britt.

    I kyrkan har Else-Britt även bidragit med andra talanger. Hon är bland annat en skicklig talare.

    Else-Britt har alltid försökt lindra och hjälpa, men hon hade velat göra så mycket mer. Madeleine vittnar dock om att Else-Britts många och generösa gåvor har blivit till stor hjälp och uppmuntran för många människor genom åren.