Bonnie Oscarson om offer och utvecklingen av kyrkan i Kristianstad

    Oscarsons
    Bonnie Oscarson och hennes make Paul K. Oscarson. (Foto: LDS Media Library)

    När Bonnie Oscarson verkade som Unga Kvinnors generalpresident talade hon på den årliga kvinnokonferensen på Brigham Young University 2015 i Provo i Utah. Före sin tid som generalpresident för Unga Kvinnor hade hon varit verksam i kyrkans tempel i Stockholm där hennes man Paul K. Oscarson var tempelpresident under tre år. Längre tillbaka, 1976–1979, bodde familjen Oscarson i Göteborg. Då presiderade Paul Oscarson över Sverigemissionen Göteborg. I sitt tal på kvinnokonferensen gick Bonnie Oscarson tillbaka till deras tidigare verksamhet i Sverige.

    ”När vi tjänstgjorde i templet i Stockholm kom Hans Strandberg på besök. Han var från Kristianstad. När min man hörde stadens namn berättade han för honom att Kristianstad gren hade en mycket speciell plats i hans hjärta på grund av en upplevelse vi hade när vi verkade som missionspresidentpar i Sverige i slutet av 1970-talet. Min man berättade:

    ’Strax efter bildandet av Göteborgsmissionen stötte vi på en svår uppgift. Den lilla grenen i Kristianstad kämpade verkligen. Bristen på prästadömsbärare som kunde leda den lilla grenen fick oss att överväga att avveckla grenen och i stället slå ihop den med Malmö gren, cirka 10 mil bort. Även om detta kunde ha varit en meningsfull lösning ur organisatorisk synvinkel så fanns det en sak som bekymrade oss. Det fanns några barn och ungdomar i Kristianstad som aldrig skulle få njuta av medlemskapets fulla välsignelser genom att bo så långt ifrån kyrkan. Som missionspresidentskap bad vi och sökte Herrens vägledning för att få veta vad vi skulle göra. Ett svar kom till oss. Om profeten Brigham Young på sin tid kunde kalla familjer att flytta från en plats till en annan för att bygga upp kyrkan, så varför skulle inte vi kunna göra det? (På den tiden fanns det bara få äldre par som missionerade för kyrkan och i Sverige fanns det inte några alls.) Jag kontaktade äldste Joseph B. Wirthlin som då var områdespresident i Frankfurt och bad honom om godkännande. Han stödde förslaget och vi bad Anders och Margit Mårdby att komma upp till missionskontoret i Göteborg. Efter att under många år ha arbetat för SJ hade Anders just nått den tidpunkt i sitt liv som många arbetande människor ser fram emot, nämligen pensioneringen! Äntligen skulle han få vara hemma och göra alla de saker han hade drömt om – särskilt att få tillbringa tid med sina barnbarn.

    ”Broder och syster Mårdby, Herren vill att ni flyttar till Kristianstad under de kommande 18 månaderna.” Jag kommer aldrig att glömma Anders ansiktsuttryck. Det var vitt som ett pappersark… han var helt chockad.’

    Här kan vi flika in att Anders Mårdby hade drabbats av en blodpropp en kort tid innan kallet kom. Enligt hans dotter Harriet Klarin förklarade Anders detta för president Oscarsson i tron att han därför inte skulle kunna ta emot denna kallelse. Men president Oscarson tittade på honom och sa: ”Vilken roll spelar det om du dör i Kristianstad eller Göteborg?” Enligt Harriet hjälpte dessa rättframma ord Anders att tacka ja till kallelsen.

    President Oscarson berättade vidare för Hans Strandberg: ’Paret Mårdby flyttade snart till Kristianstad. Anders kallades till grenspresident och Margit blev president för hjälpföreningen. Paret Mårdby (och paret Nordlander som följde) bokstavligen räddade grenen. De besökte medlemmar, de planerade aktiviteter och de undervisade om evangeliet.’

    Mardbys
    Margit och Anders Mårdy. (Familjefoto)

    När min man avslutade sin berättelse svarade Hans känslosamt: ’Jag var ett av barnen som ni oroade er för.’ Båda blev djupt rörda när Hans berättade hur det gått för de andra ungdomarna i Kristianstad, hur de verkat som missionärer och hur de utfört annat tjänande i kyrkan. Man kan inte låta bli att undra hur många liv som blivit berörda och berikade för att paret Mårdby tog offerlagen på största allvar, även om det var det sista de ville göra.'

    Syster Oscarson avslutade sedan sitt tal med att säga: ”Systrar, vi visar vår kärlek till Herren genom att generöst hålla våra förbund med honom i allt vi gör i våra liv.”