Hoppa över navigering

Ta med en vän till Herren



Herbertson_C_180x225.jpg
Äldste Clifford T. Herbertson Storbritannien ​Områdessjuttio

Det samordnande rådet för Englandmissionen London Syd (där stavspresidenter, missionspresidenten och områdessjuttio samråder) har som tradition att börja varje möte med att se en presentation med fotografier på alla medlemmar som döpts under de senaste tre månaderna.  Ofta är den nya medlemmen klädd i vitt och står tillsammans med familjemedlemmar, missionärer och personen som ska döpa dem.

Under ett av mötena nyligen var det speciellt ett fotografi som överraskade mig!  Där, klädd i vitt och med armen runt en annan man, stod Clive, en kär vän som jag stod tillsammans med på ett liknande fotografi nästan tjugo år tidigare.

År 1998 hade ett antal upplevelser skapat en andlig hunger hos Clive. Efter att ha fått Mormons bok av en kollega bestämde han sig för att cykla till Slough församlings möteshus och vara med på mötena. Han gick in genom dörrarna, ivrig att lära sig mer.  Som biskop hälsade jag på Clive och var glad att höra att han ville lära sig mer om kyrkan.  Det fanns två missionärer där som med stor iver tog hand om sin nye vän. Efter en del svåra beslut och omfattande förändringar döptes Clive några veckor senare och han påbörjade en resa i tro och beslutsamhet som medlem i Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.

När Clive ett antal år senare bodde i en annan församling och i en annan stav tog han tillfället i akt att samtala om kyrkan med en arbetskollega. Efter ett antal samtal och en stark maning gav han en Mormons bok (som han hade skrivit sitt vittnesbörd i) till sin vän.

Det gick en tid och Clive var i sin församling när en presentation gavs om områdesplanens tre delar: ”Ta med en vän”, ”bli andligt och timligt oberoende” och ”hitta en förfader”.  När Clive satt där kom han att tänka på vännen som han hade gett en Mormons bok till. Han vände sig till sin fru och sa: ”Jag har en vän som jag kan bjuda med till kyrkan.” 

Clive följde inspirationen och ringde sin vän. Han bjöd med honom till kyrkan och de bestämde sig för att möta upp på parkeringen före mötena. Söndagen kom och likaså hans vän, som tyckte om mötena och kände sig mycket välkommen. Hans vän presenterades senare för heltidsmissionärerna, som gav honom lektionerna.  Kan du föreställa dig Clives stora glädje när hans vän några veckor senare bad Clive att döpa honom? Det var en inbjudan som han glatt tackade ja till!

Det var det fotografiet jag såg den dagen som fick hjärtat att hoppa till.

Jesus lärde: ”Och om det vore så att ni arbetade alla era dagar med att ropa omvändelse till detta folk, och endast förde en enda själ till mig, hur stor skall då inte er glädje vara tillsammans med honom i min Faders rike!”[1]

Clive kände den glädjen eftersom han följde vårt områdespresidentskaps uppmaning och bjöd med sin vän till kyrkan.  De hade samtalat ofta om evangeliet och han hade gett honom en Mormons bok – vilket är mycket bra. Men den verkliga glädjen kom när han följde Andens maning och gav honom den inbjudan. Inbjudan i sig var mycket viktig och nödvändig. Utan den skulle hans vän kanske aldrig ha kommit till kyrkan, och kanske aldrig blivit omvänd till Jesu Kristi evangelium.

Jag är övertygad om att den inspirerade uppmaning som var och en av oss har fått – att ta med en vän till Herren – är en uppmaning som vi alla kan följa och tillämpa.  Clives exempel är ett av många som vittnar om glädjen som kommer av att bjuda med någon till kyrkan. Jag har både sett och upplevt detta.

Må vi var och en söka inspiration för att veta vad vi ska inbjuda våra vänner till. Och må vi ha tron och beslutsamheten att följa inspirationen och bjuda in dem, så att vi får uppleva samma glädje.


[1] L&F 18:15