Hoppa över navigering

Syster Bonnie L. Oscarson på besök i Stockholm

Text: Jacqueline Karlsson

Oscarson
Bonnie L. Oscarson längst fram i mitten med sin man Paul till vänster och övriga som var och lyssnade på henne i centret för unga vuxna i Stockholm. (Foto: Carl-Axel Karlsson)

Onsdagen den 19 juli fick vi på kyrkans center för unga ensamstående vuxna i Stockholm besök av Bonnie Oscarson, som är den högsta ledaren för kyrkans flickor i åldrarna 12-18 år. Hon var på semester i Stockholm, men tog sig ändå tid för en temakväll med ungdomarna. Även hennes man Paul Oscarson och deras son Christopher med familj närvarade.

Hon berättade om tre kallelser i kyrkan som varit mycket betydelsefulla för henne. Det första fick hon när hon och hennes man kallades att vara missionspresidentpar i Sverige, vilket innebar att leda och samordna missionsverksamheten i vårt land. Hon var då 25 år och hennes man 29 år. De hade tre små barn och väntade det fjärde. De tyckte att de var för unga för uppgiften men kände att ingenting är omöjligt för Herren.

Den andra kallelsen kom när barnen var vuxna och de ville verka som heltidsmissionärer tillsammans. De skickade in sina ansökningar och hoppades på att få komma till Sverige eftersom de kunde språket och älskade landet. De blev kallade till Hongkong i Kina. Naturligtvis tackade de ja till den här kallelsen, men blev glatt överraskade när president Uchtdorf, en av kyrkans högsta ledare, bara tio dagar innan deras avresa ringde och sa att de ville ge dem en annan uppgift i stället – att som tempelpresidentpar leda verksamheten i kyrkans tempel i Stockholm. De blev överlyckliga, berättade syster Oscarson. Att få tjäna i 3 år i templet i Stockholm har varit en av höjdpunkterna i deras liv.

Så kom den tredje kallelsen som varit och är mycket betydelsefull för syster Oscarson. Hon och hennes man blev kallade till ett möte med kyrkans president och hans rådgivare. President Thomas S. Monson vände sig till syster Oscarson och sa att de skulle vilja kalla henne till att vara kyrkans generalpresident för Unga kvinnor. ”Hur ska jag kunna göra det här?”, var hennes första tanke, men hon tackade naturligtvis ja. Hon kände sig mycket otillräcklig och frågade Herren i bön hur hon skulle klara av det. Svaret kom: ”Jag hjälper dig, eftersom det här är mitt verk:”

Hon avslutade med att vittna om evangeliet och om att Herren känner oss alla och han hjälper oss i våra kallelser för det här är hans verk.