Heber J Grant - biografi

Under generalkonferensen för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga i oktober 1899 sade äldste Heber J Grant, då medlem i de tolv apostlarnas kvorum: "Inga hinder är oöverstigliga när Gud befaller och vi lyder."1 Denna kärnfulla formulering var ett återkommande tema i Heber J Grants liv och verksamhet. Han skonades inte från motgångar, men han mötte varje hinder med tro, lydnad, flit och entusiasm.

En tid av förändringar och utveckling

President Heber J Grant levde i en tid av stora förändringar. Han föddes 1856 till en värld med oxkärror och vagnar som drogs av hästar, och då många resor räknades i månader. När han avled 1945 lämnade han en värld med bilar och flygplan, när resor räknades i timmar. Postvagnen i hans ungdom banade väg för andra sätt att kommunicera: telefon, radio och flygpost.

Heber J Grant, som föddes 26 år efter kyrkans grundande och nio år efter det att pionjärerna anlänt till Saltsjödalen, bevittnade en tid då Guds rike på jorden hade stor framgång. Under hela sitt liv åtnjöt han ett nära umgänge med kyrkans presidenter och han hjälpte också till att förbereda män som skulle efterträda honom i denna kallelse. I sin ungdom besökte han ofta president Brigham Youngs hem. Som medlem i de tolv apostlarnas kvorum verkade han under presidenterna John Taylor, Wilford Woodruff, Lorenzo Snow och Joseph F Smith. Han verkade i de tolvs kvorum med tre andra blivande presidenter för kyrkan: George Albert Smith, David O McKay och Joseph Fielding Smith. Under sin tid som president för kyrkan ordinerade Heber J Grant äldsterna Harold B Lee, Spencer W Kimball och Ezra Taft Benson till apostlaskapet. Och år 1935 anställde han och hans rådgivare i första presidentskapet en ung återvänd missionär, Gordon B Hinckley, att verka som verkställande sekreterare för kyrkans kommitté för radio, publicitet och missionslitteratur.

Ett kärleksfullt förhållande mellan mor och barn

Heber Jeddy Grant föddes den 22 november 1856 i Salt Lake City i Utah som enda barn till Rachel Ridgeway Ivins Grant och Jedediah Morgan Grant, som verkade som andre rådgivare till president Brigham Young. Nio dagar efter Hebers födelse avled hans far av en kombination av tyfus och lunginflammation.

Under större delen av sin barndom kämpade Heber och hans änkemor för ekonomisk överlevnad. De utstod "kalla, stormiga kvällar utan eld i eldstaden, månader utan skor, de hade aldrig mer än ett hemvävt klädesplagg åt gången, och bortsett från ett tillräckligt förråd med bröd hade de ett bristfälligt förråd med mat som bara räckte till några kilo smör och socker för ett helt år.2

Rachel var fast besluten att försörja sig själv och sin unge son. Hon arbetade som sömmerska och hyrde ut rum i sitt hem. Hennes bröder erbjöd sig att stå för hennes försörjning om hon lämnade kyrkan, men hon förblev trofast mot sin tro. Denna hängivenhet och offervilja gjorde ett varaktigt intryck på Heber, som senare erinrade sig:

"Min mammas bröder, som hade det ekonomiskt gott ställt, erbjöd sig att ge henne ett årligt underhåll under resten av hennes liv om hon avsade sig sin religion. En av hennes bröder sade till henne: 'Rachel, du har vanärat namnet Ivins. Vi vill aldrig träffa dig igen om du stannar kvar hos de där avskyvärda mormonerna' --- detta sades när hon gav sig iväg till Utah --- 'men', fortsatte han, 'kom tillbaka om ett år, kom tillbaka om fem år, kom tillbaka om tio eller tjugo år. Det spelar ingen roll när du kommer tillbaka, dörren är öppen och du får din del av välståndet och bekvämligheten.'

Om hon senare, när fattigdom blev hennes lott, inte verkligen hade vetat att Joseph Smith var en Guds profet och att evangeliet var sant, behövde hon bara återvända österut och låta sina bröder ta hand om henne. Men istället för att återvända till sina förmögna släktingar österut, där hon skulle ha blivit rikligt omhändertagen, och inte behövt kämpa för sin egen och sitt barns tillvaro, föredrog hon att kämpa vidare med dem som hon kände sig mer besläktad med än sina egna släktingar som inte delade hennes tro."3

Rachel Grant och hennes son var fattiga ekonomiskt sett, men de var rika på kärlek till varandra och i sin hängivenhet till Jesu Kristi återställda evangelium. President Grant sade: "Naturligtvis står jag i tacksamhetsskuld till min mor för allting, eftersom min far dog när jag bara var nio dagar, och min mors underbara lärdomar, tro och redbarhet har varit en källa till inspiration för mig."4

Inspirerad av sin mor utvecklade Heber J Grant en egenskap varigenom han skulle bli känd över hela kyrkan: uthållighet. Hans flit och villighet att arbeta hjälpte honom att övervinna fysiska svagheter. Andra pojkar gjorde sig till exempel lustiga över hur klumpig han var på basebollplanen. Han reagerade på deras hån med att tjäna tillräckligt mycket pengar för att köpa en baseboll och tillbringa timmar med att kasta bollen mot en lada. Som en följd av sin uthållighet spelade han senare i ett basebollmästerskap. I skolan retade en del av hans klasskamrater honom för hans slarviga handstil. Han berättade senare: "Dessa anmärkningar och andra gjordes inte för att såra mina känslor utan var bara vänskapliga skämt. Icke desto mindre tog det ganska djupt, och inom mig växte ett beslut fram. Jag bestämde mig för att bli en förebild för alla som gick på universitetet och att undervisa i handskrift och bokföring där ... Jag började använda min fritid till att öva handskrift. Jag fortsatte härmed år efter år tills man kallade mig 'världens bästa klottrare'." Så småningom vann han första pris i handskrivning i en statlig tävling och blev lärare i handskrift och bokföring vid University of Deseret (nu University of Utah).5

"En ledare inom finans- och industrivärlden"

Heber J Grant inträdde i affärsvärlden i unga år för att hjälpa och stödja sin mor. Vid 15 års ålder anställdes han som bokhållare och kamrer på ett försäkringskontor. Han arbetade också inom bankväsendet och tjänade extra efter arbetsdagens slut genom att skriva kort och inbjudningar och göra kartor.

När han planerade sin framtid kände han en "överväldigande önskan att skaffa sig en universitetsutbildning och betyg från en mycket bra skola". Han kände att det inte "fanns mycket hopp att få en sådan, eftersom han inte hade några tillgångar och hade sin änkemor att ta hand om", men han blev erbjuden att studera vid United States Naval Academy. Han erinrade sig:

"För första gången i mitt liv sov jag inte bra. Jag låg vaken nästan hela natten och gladde mig över att min ambition i livet skulle gå i uppfyllelse. Jag somnade strax före gryningen och min mor var tvungen att väcka mig.

Jag sade: 'Mamma, är det inte fantastiskt att jag ska få en lika fin utbildning som någon annan ung man i hela Utah? Jag kunde nästan inte sova, jag har legat vaken nästan ända fram till gryningen.'

Jag såg på hennes ansikte och såg att hon hade gråtit.

Jag hade hört talas om människor som, när de höll på att drunkna, hade sett hela sitt liv passera revy på bara några sekunder. För mitt inre öga såg jag mig själv som amiral. Jag såg hur jag färdades över hela världen i ett skepp, bort från min änkemor. Jag skrattade och lade mina armar om henne, kysste henne och sade:

' Mamma, jag vill inte ha någon sjöofficersutbildning. Jag ska bli affärsman och direkt börja på en firma för att kunna ta hand om dig, så att du slipper ha inneboende för att kunna försörja dig.'

Hon började gråta och sade att hon inte hade sovit utan bett hela natten om att jag skulle överge mitt livs ambition, för att hon inte skulle lämnas ensam."6

Heber utvecklade sina affärsintressen och nådde framgång i unga år, särskilt inom bank- och försäkringsväsendet. Han fick rykte om sig att vara en ärlig, hårt arbetande affärsman. Heber M Wells, staten Utahs förste guvernör, sade: "Han kan gå in på verkställande direktörers kontor vid de största ekonomiska och industriella institutionerna i Amerika och bli varmt välkomnad av män som är stolta över att känna honom som vän och som ledare inom finans- och industrivärlden."7 En finansiell publikation år 1921 innehöll följande hyllning till president Grant: "Grant besitter en sann ledares egenskaper --- målmedvetenhet, en ädel och ödmjuk karaktär, entusiasm för allt som han ger sig på och outtröttlig flit. Han är välkänd och respekterad bland affärsmän i den västra delen av Förenta staterna oberoende av deras religiösa tillhörighet."8

Heber J Grant var inte alltid framgångsrik i sin affärsverksamhet. Till exempel, 1893 svepte en ekonomisk kris över större delen av Förenta staterna, och lämnade hundratals banker, järnvägsbolag, gruvor och andra företag i ekonomisk ruin. Denna kris, som kallades "paniken 1893", överrumplade äldste Grant, dåvarande medlem i de tolv apostlarnas kvorum. Han lämnades med skulder som det tog år för honom att återbetala. Under dessa svåra tider gick hela familjen Grant samman för att hjälpa till att lätta på hushållets påfrestade ekonomi. "Så fort vi var tillräckligt gamla", minns en dotter, "började vi arbeta ... och det skänkte oss den allra största tillfredsställelse i vårt unga liv att känna att vi hjälpte honom genom att ta hand om oss själva."9

President Heber J Grant uppnådde slutligen ekonomisk framgång och han använde sina tillgångar för att hjälpa enskilda, familjer, kyrkan och samhället. Han sade: "Fastän jag har arbetat hårt för att tjäna pengar, så vet ni, lika väl som alla mina vänner som har full kunskap om mitt hjärtas innersta känslor, att pengar inte har varit min Gud och mitt hjärta har aldrig varit fäst vid dem, endast till att göra gott med det som kommer i min ägo. Det är min uppriktiga önskan att jag alltid ska känna på detta sätt."10

President Grant fann stort nöje i att ge bort böcker. Han gav bort tusentals böcker, och signerade de flesta. Han sade att han köpte dessa böcker för sina "cigarrpengar". Han resonerade som så att den summa pengar han spenderade på denna vana att ge bort böcker var ungefär lika stor som den en rökare brukade använda för att tillfredsställa sitt begär efter cigarrer.11 Eftersom han gav bort så många gåvor glömde han ibland bort vad han hade gjort tidigare. "En gång gav jag en bok till en man", sade han, "och han tackade mig mycket hjärtligt för den och sade: 'Broder Grant, jag uppskattar verkligen den här boken. Det är det tredje exemplaret som du har gett till mig.'" Efter denna erfarenhet förde president Grant ett register över vilka böcker han hade gett bort.12

Det sades om president Grant att "han ger därför att han älskar att göra det --- det tycks helt enkelt vara ett stort och generöst hjärtas naturliga impuls".13 Hans dotter Lucy Grant Cannon beskrev honom som "den mest generösa människan i världen" och berättade om hans särskilda omtanke om änkor och faderlösa --- "han befriade deras hem från pantsättningar, gjorde så att deras barn fick arbete i affärsvärlden, såg till att de sjuka fick lämplig medicinsk omvårdnad". Även "under de svåra år som följde på paniken 1893", sade hon, "när det var svårare att ge en femcentare än vad det tidigare hade varit att ge fem eller tio dollar, hjälpte far fortfarande dem som hade det svårt".14

"En utomordentlig familjefar"

President Grants dotter Frances Grant Bennett sade: "Även om [min fars] starka sidor är välkända inser få vilken utomordentlig familjefar han var."15 Hans ansvar i kyrkan krävde ofta att han var borta från hemmet, men han höll sig nära sina familjemedlemmar genom att skriva tusentals brev och meddelanden till dem. Hans barnbarn Truman G Madsen erinrade sig: "Hans sätt att handskas med att han ofta var borta från hemmet var att skriva ... På tåg, i väntrum, på hotell, och när han satt på förhöjningen mellan två möten, brukade han skriva ner budskap där han berättade om sina upplevelser och intryck och besvarade deras brev."16

Hans dotter Lucy erinrade sig de underbara stunder som hon och hennes syskon tillbringade med honom när han återvände hem efter att tjänat de heliga:

"Hur glada var vi inte när han kom hem! Vi brukade alla samlas runt omkring honom och lyssna på hans upplevelser. Jag kan se framför mig hur han gick runt i huset med ett barn på vardera foten, eller hur han kastade upp barnen i sitt knä ...

Minnet för mig tillbaka till de åkturer vi brukade ta bakom vår häst, gamle John. Trots att vi bara hade två säten i vår hästvagn måste vi alla åka. Far brukade ta vår favoritväg, nedför West Temple [Street] och därefter till Liberty Park. West Temple kantades av kanadapopplar. Om det var tidigt på våren och sav kom fram ur träden, brukade far stanna till och skära av en liten gren från trädet och göra visselpipor till oss. Hur intressant tyckte vi inte det var att se på hur han lätt tog loss barken och skar en skåra i träet, därefter satte på barken igen och vår visselpipa var färdig. Och hur underbart lät inte dessa visselpipor när vi långsamt åkte hem! Var och en tycktes ha en något annorlunda ton."17

President Grant lyckades bibehålla disciplin i hemmet utan att tillgripa aga. Hans dotter Lucy sade: "Jag kan nog inte påstå att 'den som spar på riset hatar sin son' någonsin togs som ett allvarligt bud av vår far ... Jag tror att det gjorde mer ont för oss att veta att vi hade gjort våra föräldrar besvikna än det skulle ha gjort för oss att känna rottingens sveda."18

President Grant manade föräldrar att "sätta sina liv så i ordning att deras exempel var till inspiration för deras barn"19, och han levde i enlighet med denna lärdom. Hans dotter Frances berättade om ett tillfälle då hon lärde sig något genom hans exempel:

"En händelse inträffade som gjorde ett så djupt intryck på mig att jag har kommit ihåg den i hela mitt liv. Jag använde mig av ett språk som min far inte tyckte om och han berättade för mig att han var tvungen att tvätta bort sådana ord från min mun. Han skrubbade noggrant rent min mun med tvål och sade: 'Nu är din mun ren. Jag vill inte att du någonsin ska smutsa ner den med sådana ord igen.'

Vid frukostbordet flera dagar senare återgav pappa en berättelse och när han citerade någon annan använde han sig av ett profant uttryck. Jag lade snabbt märke till det.

"'Pappa', sade jag, 'du tvättade min mun när jag använde sådana ord'.

" 'Det gjorde jag', svarade han. 'Och jag borde inte heller använda dem. Skulle du vilja tvätta min mun?'

'Det skulle jag verkligen vilja göra.' Jag tog fram tvålen och gjorde ett grundligt jobb.

Min far kunde ha kommit med undanflykter. Han kunde ha sagt att han egentligen inte svor, vilket naturligtvis var sant, men det var inte hans stil. Ett litet barn kan inte förstå skillnaden mellan ett citat och det som sägs på fullt allvar, och han insåg det. Från det ögonblicket visste jag att min far alltid skulle vara absolut rättvis mot mig och det hände aldrig att han inte var det. Sedan dess hörde jag honom aldrig ens citera något som kunde tolkas som en svordom. Han älskade att återge roliga berättelser och han brukade säga: 'John sade, med betoning, så och så', men han använde aldrig orden. Han trodde fullt och fast på att undervisa genom exempel och han bad oss aldrig göra någonting som han inte var villig att göra själv."20

Lucy mindes sin fars ömma kärlek till hennes mor, som dog vid 34 års ålder: "Under de år som min mor var sjuk, som var en lång period, skötte han henne så troget och omtänksamt att han inte bara fick beröm av sin familj och nära vänner utan också av främlingar som märkte detta bevis på hängivenhet. Jag var tillsammans med min mor i sex månader medan hon behandlades på ett sjukhus i Kalifornien, och så ofta som möjligt var han hos oss. Hon fick blommor, frukter, läckerheter och nya kläder regelbundet --- allt som han kunde skicka till henne fick hon. Nästan varje dag kom ett brev till henne och om det av någon anledning var försenat lade till och med sjuksköterskorna märke till det. Jag kommer ihåg att syster priorinna (vi befann oss på ett katolskt sjukhus) sade till mamma att hon under alla sina år som sköterska aldrig varit med om att en man behandlat sin hustru lika omtänksamt som min mamma behandlades."21

Lucy berättade också om hennes fars ständiga omvårdnad om sin egen mamma. "En mera omtänksam eller ömhjärtad son har jag aldrig haft förmånen att se. Hans ivriga önskan att hon skulle vara lycklig på gamla dar, hans villighet att dela med sig av allt som han hade till henne, och väl ta hand om henne, var nästan en mani hos honom. Varje dag när vi höll familjebön och det var hans tur att be brukade han knäböja vid farmor och be så att hon kunde höra det, trots att hon var nästan döv. Han talade till henne och hon kunde höra hans röst när hon inte kunde höra det en del andra sade ... Under de sista sju åren som farmor levde bodde hon i mitt hem och jag kan inte erinra mig att det gick en dag när pappa var hemma som han inte besökte, telefonerade eller hörde sig för om farmor. Han var alltid så stolt över hennes älskvärda sätt, hennes storslagna andlighet och hennes vackra och lysande ansikte --- ett ansikte som visade att hon kände tacksamhet och frid."22

Ett liv av hängivenhet och tjänande i kyrkan

Stavspresident

Strax innan Heber J Grant fyllde 24 år kallades han att lämna sitt hem i Salt Lake City och flytta till Tooele i Utah, där han skulle verka som stavspresident. Om denna tid i sitt liv erinrade han sig: "Jag hade ingen erfarenhet och jag var intensivt medveten om mina svagheter."23 Men han tog sig helhjärtat an sin nya uppgift. Senare sade han: "Tanken att jag inte skulle stanna [i Tooele] hela mitt liv föll mig aldrig in. Jag tänkte aldrig något annat."24

Den 30 oktober 1880 blev medlemmarna i Tooele stav överraskade när den 23-årige Heber J Grant, närmast en främling, förelades som deras nya stavspresident. Han presenterade sig för församlingen genom att hålla ett kort tal. Även om talet var kortare än han skulle ha velat gav det människorna en glimt av den man som skulle verka som deras prästadömsledare. Många år senare återgav han det centrala budskapet i talet:

"Jag meddelade i ett tal på sjutton och en halv minut att jag inte skulle be någon i Tooele att vara en ärligare tiondebetalare än vad jag skulle vara, att jag inte skulle be någon att ge mer av sina tillgångar i förhållande till vad han hade än vad jag skulle ge. Jag skulle inte be någon att leva efter visdomsordet i större grad än vad jag gjorde, och att jag skulle göra mitt allra bästa för människornas nytta i denna Sions stav."25

President Grant verkade trofast som stavspresident i två år innan han kallades till det heliga apostlaskapet.

Apostel

Den 16 oktober 1882 ordinerades äldste Heber J Grant till apostel av president George Q Cannon, förste rådgivare till president John Taylor. Under sina 36 år i de tolvs kvorum bistod äldste Grant kyrkan som ledare, lärare, affärsman och missionär. Han verkade som medlem i generalpresidentskapet för kyrkans organisation Unga män och var en av de huvudsakliga grundarna till kyrkans tidning Improvement Era. Han verkade också som ekonomichef för Improvement Era.

Som apostel tillbringade äldste Grant fem år som heltidsmissionär. Han accepterade kallelser från första presidentskapet och organiserade och presiderade över den första missionen i Japan och senare över den brittiska och den europeiska missionen. I sina råd till de missionärer som verkade med honom upprepade han ofta två teman. För det första förmanade han dem att lyda missionens regler och lyda buden. För det andra uppmuntrade han dem att arbeta hårt. I den brittiska missionen angav han tonen genom att arbeta fler timmar per dag än någonsin tidigare. Under denna mission sköt produktiviteten i höjden trots att antalet missionärer minskade något från år till år.26

President för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga

President Joseph F Smith avled den 19 november 1918, med insikt om att Heber J Grant skulle efterträda honom som president för kyrkan. President Smiths sista ord till president Grant löd: "Må Herren välsigna dig, min pojke, må Herren välsigna dig. Du har fått ett stort ansvar. Kom alltid ihåg att detta är Herrens verk och inte människors. Herren är större än någon människa. Han vet vem han vill ska leda hans kyrka och han gör aldrig några misstag. Må Herren välsigna dig."27

Första presidentskapet upplöstes och de tolv apostlarnas kvorum blev kyrkans ledande organ med president Heber J Grant som president för detta kvorum. Den 23 november 1918 avskildes president Grant som president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. Han behöll de rådgivare som hade verkat under president Smith: President Anthon H Lund som förste rådgivare och president Charles W Penrose som andre rådgivare.

President Grants första generalkonferens som president för kyrkan ägde rum den 1 juni 1919, den hade senarelagts två månader på grund av en influensaepidemi som hade härjat i Saltsjödalen. En del av hans första konferenstal som president för kyrkan var ett eko av hans första tal som president för Tooele stav:

"Jag känner mig ödmjuk, mer ödmjuk än jag fått förmåga av Gud att uttrycka i ord, inför att stå framför er här denna morgon, med detta ämbete för vilket ni just gett er understödjande röst. Jag minns hur jag stod inför en församling i Tooele, efter att ha blivit inröstad som president för den staven, som ung man på tjugotre år. Jag lovade då denna församling att jag skulle ge dem mitt bästa. Jag står här idag i all ödmjukhet, medveten om mina svagheter, min brist på visdom och kunskap, min brist på förmåga att förestå det upphöjda ämbete ni just röstat för att jag ska inneha. Men som jag sade som ung man i Tooele, säger jag här idag: Genom och med Herrens hjälp ska jag göra det bästa jag kan för att uppfylla varje skyldighet som åvilar mig som president för Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga, jag ska verka efter bästa förmåga.

Jag ska inte be någon vara mer generös med sina medel än jag är med mina, i förhållande till vad han har, för att Guds rike ska gå framåt. Jag ska inte be någon att leva efter visdomsordet i större grad än vad jag gör. Jag ska inte be någon vara mer samvetsgrann och punktlig i betalandet av tionde och offergåvor än jag kommer att vara. Jag ska inte be någon vara mer redo och villig att komma tidigt och gå sent och arbeta med sinnets och kroppens fulla kraft än vad jag kommer att göra, i all ödmjukhet. Jag hoppas på och ber om Herrens välsignelser. Jag tillkännager helt öppet att utan Herrens välsignelser är det omöjligt för mig att lyckas i det höga kall till vilket jag kallats. Men liksom Nephi fordom vet jag att Herren inte ställer några krav på människornas barn utan att bereda en utväg för dem att utföra det som han befaller dem [se 1 Nephi 3:7]. Med denna kunskap i mitt hjärta accepterar jag detta stora ansvar, utan fruktan för följderna, med vetskap om att Gud kommer att stödja mig som han stött alla mina föregångare till detta ämbete. Förutsättningen är naturligtvis att jag arbetar i ödmjukhet och i hängivenhet och alltid söker hans Helige Andes ledning. Och detta ska jag söka göra."28

President Grant verkade i nästan 27 år som kyrkans president --- längre än någon annan president för kyrkan förutom Brigham Young. Under denna tid utstod kyrkans medlemmar, tillsammans med miljoner andra människor över hela världen, efterdyningarna till första världskriget, den stora ekonomiska depressionen och andra världskrigets prövningar och ohyggligheter. Även om detta var en tid som kännetecknades av motgångar var det också en glädjens tid. De sista dagars heliga firade 100-årsminnet av den första synen och grundandet av Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga. De gladde sig över invigningen av templen i Laie i Hawaii, Cardston i Alberta och Mesa i Arizona. Och med början i oktober 1924 kunde de som inte kunde närvara vid generalkonferensen i tabernaklet eller i omgivande byggnader i Salt Lake City, lyssna till nutida profeters ord via radio.

I sina budskap till de heliga upprepade president Grant ofta betydelsen av att lyda buden. Han sade: "Jag lovar er, som den levande Gudens tjänare, att varje man och kvinna som lyder Guds bud kommer att ha framgång, att varje löfte som Gud gett ska uppfyllas på deras huvuden och att de kommer att tillväxa i visdom, ljus, kunskap, intelligens, och, framför allt, i vittnesbördet om Herren Jesus Kristus."29 När han talade om vikten av att lyda buden fäste han ofta särskilt vikt vid visdomsordet och tiondelagen. I ett konferenstal lärde han:

"Djävulen är redo är att förblinda våra ögon med det som hör denna värld till, och han skulle gladeligen beröva oss vårt eviga liv, den största av alla gåvor. Men djävulen har inte möjlighet, och ingen makt kommer någonsin att ges honom, att kullkasta någon sista dagars helig som håller Guds bud. Motståndaren har inte fått någon makt att förgöra människornas själar om vi gör vår plikt. Om vi inte är helt ärliga mot Gud river vi ner vårt skydd, och då har vi förstört en del av den fästning som skyddar oss och djävulen kan komma in. Men ingen människa har någonsin förlorat vittnesbördet om evangeliet, ingen har någonsin vikit av till höger eller till vänster, som haft kunskap om sanningen, som skött sina plikter, som lytt visdomsordet, som betalat sitt tionde, som gett akt på sitt ämbetes kallelser och plikter i kyrkan.

Det finns somliga som ständigt ber om att få veta vad Herren vill att de ska göra, som tycks vara i tvivelsmål på denna punkt. Jag är helt övertygad om att allt Herren vill av dig eller mig, eller någon annan man eller kvinna i kyrkan, är att vi tillfullo ska utföra vår plikt och hålla Guds bud."30

Under den stora depressionen på 1930-talet, då människor över hela världen kämpade mot arbetslöshet och fattigdom, var president Grant och hans rådgivare, presidenterna J Reuben Clark Jr och David O McKay, måna om de sista dagars heligas välbefinnande. Den 20 april 1935 kallade de in Harold B Lee på sitt kontor, en ung stavspresident vars stav på ett framgångsrikt sätt tagit hand om de fattiga och behövande. President Lee erinrade sig:

"President Grant ... sade att det inte fanns någonting viktigare för kyrkan än att ta hand om sitt folk i nöd och att vad honom anbelangar måste allting annat uppoffras [så att] lämplig hjälp skulle kunna ges till vårt folk. Jag häpnade över att få veta att de i åratal, som en följd av deras tankar och planering och den Allsmäktige Gudens inspiration, haft kunskap om den storslagna plan som väntade på och som var förberedd för en tidpunkt då, enligt deras bedömning, de sista dagars heligas tro var sådan att de var villiga att följa råden från de män som leder och presiderar i denna kyrka."31

I april 1936, efter att ha rådgjort med president Lee och med generalauktoriteter, affärsmän och andra, framförde första presidentskapet kyrkans trygghetsplan, som nu är känd som kyrkans välfärdsprogram. På generalkonferensen i oktober 1936 förklarade president Grant syftet med detta program: "Vårt främsta mål är att upprätta, i den mån det kan vara möjligt, ett system, där lättjans förbannelse skulle tas bort, understödets onda avskaffas och oberoende, arbetsamhet, sparsamhet och självrespekt åter upprättas hos vårt folk. Kyrkans mål är att hjälpa medlemmarna att hjälpa sig själva. Arbete ska åter krönas som den styrande principen hos våra medlemmar i kyrkan."32

President J Reuben Clark Jr vittnade: "Välfärdsplanen är grundad på uppenbarelse ... Tillvägagångssättet kommer av en uppenbarelse genom den Helige Anden till president Grant."33 Äldste Albert E Bowen, som ordinerades till apostel av president Grant, förklarade programmets vision: "Välfärdsplanens verkliga långsiktiga mål är att bygga upp karaktären hos kyrkans medlemmar, givare och mottagare, och rädda allt det som är värdefullast djupt inne i dem, och leda till andens förborgade rikedoms blomning och skörd."34

I februari 1940 drabbades president Grant av ett slaganfall som försämrade hans talförmåga och tillfälligt förlamade hans vänstra sida. Detta hindrade honom inte från att fortsätta arbeta i Herrens tjänst. Han arbetade några timmar varje dag och fortsatte att hålla korta tal vid generalkonferenserna under de nästkommande två åren. Den 6 april 1942 höll han ett generalkonferenstal för sista gången. Därefter upplästes hans tal av andra. Han sista generalkonferenstal, som lästes upp av Joseph Anderson den 6 april 1945, avslutades med detta vittnesbörd:

"Det härligaste som någonsin inträffat i världens historia, sedan Frälsaren själv levde på jorden, är att Gud själv besökte jorden tillsammans med sin älskade enfödde Son, vår Återlösare och Frälsare, och visade sig för pojken Joseph. Det finns tusentals och hundratusentals människor som har haft ett fullkomligt och personligt vittnesbörd om denna eviga sanning. Evangeliet i dess renhet har återställts till jorden och jag vill framhålla att vi som folk har som främsta uppgift att mana världen till omvändelse och att lyda Guds bud. Det är vår uppgift framför alla andra att gå ut hemma och utomlands, allteftersom tid och omständigheter möjliggör detta, och förkunna Herren Jesu Kristi evangelium. Det är också vår plikt att minnas dem av vår Faders barn som har föregått oss i döden utan kunskap om evangeliet, och att öppna frälsningens dörr för dem i våra tempel, där vi också är skyldiga att verka.

Jag vittnar för er att jag verkligen vet att Gud lever, att han hör och besvarar böner, att Jesus är Kristus, världens Återlösare, att Joseph Smith var och är den sanne och levande Gudens profet och att Brigham Young och de som följde honom likaså är Guds profeter.

Jag saknar ord för att uttrycka min tacksamhet till Gud för denna kunskap som jag äger. Om och om igen har mitt hjärta vidrörts, och mina ögon fuktats av tacksamhetens tårar, för kunskapen om att han lever och att detta evangelium som kallas för mormonism i själva verket är livets och frälsningens plan, att det verkligen är Herren Jesu Kristi evangelium. Att Gud må hjälpa er och mig och alla andra att efterleva det, att han må hjälpa dem som inte har kunskap om sanningen, att de må få detta vittnesbörd, är min ständiga och innerliga bön, och jag ber den i Jesu Kristi namn, amen."35

President Grants hälsotillstånd fortsatte att försämrads fram till hans död den 14 maj 1945. Begravningstjänsten hölls fyra dagar senare. President Joseph Fielding Smith erinrade sig: "När begravningskortegen passerade förbi stod tusentals människor på gatorna med böjda huvuden. Han hedrades av representanter för andra kyrkor och klockan i den katolska katedralen klämtade ... Ryktbara män från avlägsna platser kom för att hylla honom, många av stadens affärer stängde sina dörrar och det rådde allmän sorg eftersom en mäktig man hade tagits hem efter ett långt och händelserikt liv."36

Presidenterna J Reuben Clark Jr och David O McKay, som hade verkat som förste och andre rådgivare till president Grant, talade vid begravningen. Deras hyllningar återspeglade känslorna hos de hundratusentals sista dagars heliga som hade understött president Heber J Grant som sin profet.

President Clark sade att president Grant "levde rättfärdigt och fick från vår himmelske Fader de välsignelser som kommer dem till del som håller och lyder hans bud".37

President McKay förkunnade: "Uthållig i allt han uträttade, uppriktig, hederlig, ärlig i alla sina handlingar, positiv i sina uttalanden, dynamisk i sina handlingar, kompromisslös mot ondskan, medkännande med de olyckliga, storsint i högsta grad, i livet trofast mot alla plikter, öm och omtänksam om sina kära, lojal mot sina vänner, mot sanningen, mot Gud --- sådan var vår hedrade och älskade president --- en framstående ledare, ett värdigt exempel för kyrkan och för människosläktet över hela världen."38

Slutnoter

Conference Report, okt 1899, s 18.
Ronald W Walker, "Jedediah and Heber Grant", Ensign, juli 1979, s 49.
Gospel Standards, sammanst av G Homer Durham (1941), s 341--342.
Gospel Standards, s 151.
"The Nobility of Labor", Improvement Era, dec 1899, s 83.
Gospel Standards, s 348--349.
"President Grant---The Business Man: Business Ventures and Church Financing", Improvement Era, nov 1936, s 689.
"Strength of the 'Mormon' Church", Coast Banker, San Francisco och Los Angeles, mar 1921; citerad i Conference Report, apr 1921, s 205.
Lucy Grant Cannon, "A Father Who Is Loved and Honored", Improvement Era, nov 1936, s 681.
Gospel Standards, s 330.
Gospel Standards, s 248.
Brev från Heber J Grant till Harrison M Merrill, 7 okt 1930, Släkt- och kyrkohistoriska avdelningen, Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga.
Bryant S Hinckley, "Greatness in Men: President Heber J. Grant", Improvement Era, okt 1931, s 703.
Improvement Era, nov 1936, s 680--681.
Glimpses of a Mormon Family (1968), s 299, 301.
Opublicerat manuskript av Truman G Madsen.
Improvement Era, nov 1936, s 681.
Improvement Era, nov 1936, s 681.
Conference Report, okt 1944, s 9.
Glimpses of a Mormon Family, s 15--16.
Improvement Era, nov 1936, s 682.
Improvement Era, nov 1936, s 684; ändrad styckeindelning.
Gospel Standards, s 12.
Gospel Standards, s 77.
Gospel Standards, s 191.
Se Ronald W Walker, "Heber J. Grant's European Mission, 1903--1906", Journal of Mormon History (1988), s 20.
Citerad av Heber J Grant, Conference Report, apr 1941, s 5.
Conference Report, juni 1919, s 4.
Gospel Standards, s 39.
Conference Report, apr 1944, s 10.
Citerad i L Brent Goates, Harold B. Lee: Prophet and Seer (1985), s 141--142.
Budskap från första presidentskapet, Conference Report, okt 1936, s 3; uppläst av president Heber J Grant.
"Pres. Clark Testifies of Divinity of Church Welfare Program", Church News, 8 aug 1951, s 15.
The Church Welfare Plan (kurs i evangeliets lära, 1946), s 44.
Conference Report, apr 1945, s 10.
Essentials in Church History, 20:e uppl (1966), s 653.
"President Heber J. Grant", Improvement Era, juni 1945, s 333.
"President Heber J. Grant", Improvement Era, juni 1945, s 361.