Mer om prästadömets återställelse

Prästadömets återställelseVi höllo ännu på med översättningsarbetet när vi följande månad (maj adertonhundratjugonio) en dag gingo in i skolen för att rådfråga Herren angående dop till syndernas förlåtelse, vilket vi funno omtalat i översättningen av plåtarna. Medan vi bådo och åkallade Herren nedsteg en budbärare från himmelen i en ljussky, lade sina händer på oss och ordinerade oss, sägande:

'I Messias' namn giver jag eder, mina medtjänare, Arons prästadöme, som innehar nycklarna till betjäning av änglar, till omvändelsens evangelium och dop genom nedsänkning till syndernas förlåtelse. Detta skall ej åter borttagas från jorden, förrän Levis söner ånyo offra ett offer åt Herren i rättfärdighet.'

Han sade, att detta Aronska prästadöme icke hade myndighet till att giva handpåläggning för den Helige Andens gåva, men att denna myndighet skulle givas oss senare. Han befallde oss att gå och bliva döpta och föreskrev, att jag skulle döpa Oliver Cowdery och att han sedan skulle döpa mig (se fotnot 1 i slutet).

Följaktligen gingo vi och blevo döpta. Jag döpte honom först och sedan döpte han mig, Därefter lade jag mina händer på hans huvud och ordinerade honom till det Aronska prästadömet, och sedan lade han sina händer på mig och ordinerade mig till samma prästadöme - ty så hade vi blivit befallda.

Det sändebud, som besökte oss vid detta tillfälle och konfirmerade detta prästadöme på oss, sade att han hette Johannes, han som kallas Johannes döparen i Nya testamentet, och att han handlade under ledning av Petrus, Jakob och Johannes, som innehade det Melkisedekska prästadömets nycklar, vilket prästadöme, sade han, skulle i rätt tid tilldelas oss och att jag skulle kallas kyrkans förste äldste och han (Oliver Cowdery) den andre. Det var den femtonde dagen i maj adertonhundratjugonio, som vi ordinerades under denne budbärare händer och döptes.

Omedelbart efter det att vi kommit upp ur vattnet, sedan vi blivit döpta, erforo vi stora och härliga välsignelser från vår himmelske Fader. Så snart jag hade döpt Oliver Cowdery föll den Helige Anden på honom och han stod upp och profeterade mycket, som snart skulle äga rum. Så snart jag hade blivit döpt av honom, hade jag likaså profetians ande, och jag stod upp och profeterade om kyrkans uppkomst och mycket annat, som tillhörde kyrkan och detta människo- släkte. Vi voro fyllda med den Helige Anden och fröjdade oss i vår frälsnings Gud.

Då vårt sinne nu var upplyst, började vi förstå Skriften, och den sanna meningen och avsikten med de mera hemlighetsfulla skriftställena uppenbarades för oss på ett sätt som aldrig förr och såsom vi aldrig tänkt på. Under tiden tvingades vi hemlighålla att vi mottagit prästadömet och blivit döpta, på grund av den förföljelseanda, som redan hade visat sig i grannskapet.

Vi hade hotats med pöbelupplopp gång på gång och detta till och med av religionslärare. Deras avsikt att hetsa pöbeln på oss hindrades endast av det inflytande, som min svärfaders familj utövade (under gudomlig försyn). Familjemedlemmarna hade blivit mycket vänligt stämda mot mig och motsatte sig pöbelvälde samt ville, att jag skulle få fortsätta översättningsverket utan avbrott. Därför erbjödo de och lovade oss beskydd mot alla olagliga tilltag, så långt det stod i deras förmåga.

Att här omtala Mormons och hans trofaste son Moronis intressanta skildring av ett folk, som en gång var älskat och gynnat av himmelen, skulle förbigå vad jag här har för avsikt att göra. Jag skall därför uppskjuta det till vidare och, som jag sade i inledningen, gå rakt in på några få händelser, som äro direkt förbundna med denna kyrkas uppkomst, vilka kunna vara av något intresse till några tusenden, som hava stigit fram och antagit Kristi evangelium mitt bland de religiöst förblindades förakt och skrymtares baktal.

Ingen människa med sunt förnuft kunde översätta och skriva de direktiv, som Frälsaren gav till nephiterna om det bestämda sätt, som människorna skulle uppbygga hans kyrka på, och särskilt då fördärv hade spritt osäkerhet bland alla religiösa former och system, som människorna utövade, utan att visa hjärtats önskan och uppsåt genom att bliva begraven i den våta grav som ett anrop till Gud 'om ett gott samvete - i kraft av Jesu Kristi uppståndelse'.

Efter att ha nedskrivit skildringen av Frälsarens verksamhet bland återstoden av Jakobs säd i denna världsdel var det lätt att se, att mörker täckte jorden och dunkel folket, såsom profeten sade. Vid närmare eftertanke var det lätt att se, att mitt i den stora striden och kampen om religionen det inte fanns någon, som hade makt och myndighet från Gud att förvalta evangeliets förordningar. Ty det kan med rätta spörjas: 'Hava män, som förneka uppenbarelse, myndighet att handla i Kristi namn, när hans (Kristi) vittnesbörd ej är något annat än profetians ande, och hans religion är grundad och byggd på och uppehållen av direkt uppenbarelse från Gud i alla världens tidsåldrar, när han har haft ett folk på jorden?' Om dessa fakta voro begravda och omsorgsfullt gömda av män, vars hela ämbete skulle ifrågasättas, om de en gång fingo lov att lysa upp för människorna, så voro de dock icke längre gömda för oss, och vi väntade bara på att denna befallning skulle ges till oss: 'Stån upp och låten döpa eder.'

Vi hade inte hyst denna önskan länge förrän den uppfylldes. Herren, som är nåderik och alltid villig att besvara den ödmjukes uppriktiga bön, täcktes att kungöra sin vilja för oss efter det att vi avsides från människoboningar hade åkallat honom i brinnande bön. Helt plötsligt, som från evighetens mitt, talade Återlösaren frid till oss. Slöjan eller förlåten delade sig och Guds ängel kom ned iklädd härlighet och bringade det så ivrigt efterlängtade budskapet och nycklarna till omvändelsens evangelium. Vilken glädje, vilket under, vilken förvåning! Medan världen befann sig i oro och förvirring - medan miljoner famlade som blinda efter väggen, medan alla människor famlade i osäkerhet, sågo vi med våra egna ögon och hörde med våra egna öron som i det klaraste dagsljus, ja, klarare än glansen av majsolens strålar, som just då ödslade all sin prakt över naturen! Hans stämma, ehuru mild, trängde in i vårt innersta och hans ord 'jag är eder medtjänare' borttog all fruktan. Vi lyssnade, vi skådade, vi beundrade! Det var en ängels röst från härligheten! Det var ett budskap från den Allrahögste! Då vi hörde den fröjdade vi oss, medan hans kärlek brann i vår själ och vi inhöljdes i synen av den Allsmäktige. Var fanns det rum för tvivel? Ingenstädes. Osäkerhet hade flytt, tvivel hade sjunkit för att aldrig mera uppstå, medan svek och fantasi hade flytt beständigt!

Men tänk, käre broder, tänk vidare för ett ögonblick på vilken glädje, som fyllde våra hjärtan och med vilken överraskning vi måste ha böjt oss (ty vem skulle icke ha böjt knä för en sådan välsignelse?) när vi under hans händer mottogo det heliga prästadömet, då han sade: 'I Messias' namn giver jag eder, mina medtjänare, detta prästadöme och denna myndighet, som skall förbliva på jorden, så att Levis söner ånyo må offra ett offer åt Herren i rättfärdighet.'

Jag skall ej försöka att skildra för eder mitt hjärtas känslor, ej heller den majestätiska skönhet och härlighet, som omstrålade oss vid detta tillfälle, men ni må tro mig, när jag säger, att varken jord eller människa med tidens vältalighet skulle en gång kunna börja ikläda språket en så intressant dräkt eller ett så sublimt sätt som denna heliga person. Nej! Ej heller förmår denna jord att giva den glädje, skänka den frid eller förstå den visdom, vilka innehöllos i varje mening, som de uttalades genom den Helige Andens kraft. Människa kan bedraga medmänniska, bedrägeri följa bedrägeri och de ondas och ogudaktigas barn hava makt att förleda de dåraktiga och oförståndiga, till dess att de flesta endast nära sig genom uppdiktning eller fantasi, och lögnens frukt för den flyktige och vanvettige i sin ström till graven; men endast vidröringen av hans kärleks finger, ja, en härlighets stråle från den högre världen, eller ett ord frän Frälsarens läppar, från evighetens sköte, gör det allt till obetydlighet och utblottar det ur sinnet för evigt. Förvissningen om att vi befunno oss i en ängels närvaro, vissheten om att vi hörde Jesu röst och den oskärade sanningen, som den kom från en helig person, dikterad av Guds vilja, är för mig något som ej kan beskrivas, och jag skall, så länge jag lever, alltid betrakta detta bevis på Frälsarens godhet med förundran och tacksägelse; och i de boningar där fullkomlighet bor och synd aldrig kommer, hoppas jag att tillbedja honom på den dag, som aldrig når sin ände." - Times and Seasons, vol. 2, sid 201.

Fotnot 1: Oliver Cowdery beskriver dessa händelser sålunda: "Det var dagar, som man aldrig glömmer - att sitta under ljudet av en röst, som var dikterad genom himmelsk inspiration, fyllde mitt hjärta med största tacksamhet. Dag efter dag fortsatte jag oavbrutet att skriva från hans diktamen, som han översatte med hjälp av Urim och Tummim, eller som nephiterna skulle ha sagt 'uttydare', historien eller urkunden, som kallas Mormons bok.

Tillbaka