Muhammed ur sista dagars heligas perspektiv

Genom att betrakta Muhammed i det återställda evangeliets perspektiv får vi större kunskap om vår himmelske Faders kärlek till sina barn i alla länder.

För några år sedan fick jag ett samtal från två medlemmar i kyrkan i Förenta staterna som hade lärt känna en muslimsk granne från Pakistan. De var förvånade över hans reaktion när de berättade för honom om Joseph Smiths första syn. Han
betonade att muslimer inte erkänner några profeter efter Muhammed, men att Joseph Smiths berättelse hade likheter
med Muhammeds skildring. Han sade: ”Vi tror att Muhammed träffade en gudomlig budbärare som talade om för honom att han hade kallats till profet. Han fick uppenbarelser om nya skrifter som innehåller Guds ord till människorna, och han grundade en gemenskap av troende som utvecklades till en stor världsreligion.” Eftersom medlemmarna inte visste så mycket om muslimer och islam* eller om Muhammed, var de osäkra på vad de skulle säga.

De problem som denna upplevelse för på tal leder till en större fråga, en fråga som med tanke på kyrkans globala närvaro och vårt alltmer pluralistiska samhälle är relevant för alla sista dagars heliga. Frågan är: Hur ska vi sista dagars heliga ställa oss till andra religioners anspråk på gudomligt inspirerade profeter, skrifter, syner och underverk? Följande kan vara till hjälp och bygger på insikter i evangeliet som jag har fått under årens lopp medan jag har studerat och bott i muslimska samhällen. Genom att betrakta Muhammeds roll i religionshistorien i det återställda evangeliets perspektiv, får vi större kunskap om en av historiens mest inflytelserika andliga ledare. Det hjälper oss också att uppskatta den kärlek vår himmelske Fader hyser till sina barn i alla länder och ger oss principer med vars hjälp vi kan bygga positiva relationer till vänner och grannar av andra religioner.

TANKAR OM INTERRELIGIÖSA RELATIONER
President Gordon B Hinckley har gång på gång förespråkat dialog och ömsesidig aktning i interreligiösa relationer. Han har uppmanat kyrkans medlemmar att ”öva upp förmågan till bejakande tacksamhet” mot dem som har andra religiösa, politiska och filosofiska övertygelser, och tillagt att vi därvid ”inte på något sätt behöver äventyra vår teologi”. Han gav detta råd:
”Respektera andras åsikter och känslor. Värdesätt deras dygder, leta inte efter fel. Leta efter deras starka sidor och deras dygder, så finner ni styrka och dygder som kan vara till hjälp för er själva.”¹

President Gordon B Hinckleys betoning på interreligiös förståelse har sin grund i fundamentala evangelieprinciper som ödmjukhet, kärlek till nästan, aktning för evig sanning och erkännande av Guds kärlek till alla, principer som Jesus Kristus och forn- och nutida profeter undervisade om. Frälsaren försäkrade upprepade gånger att vår himmelske Fader har oändlig omtanke om alla sina söners och döttrars välgång, som i liknelsen om det förlorade fåret (se Lukas 15). I liknelsen om den barmhärtige samariten undervisade han om att en av nycklarna till sant lärjungeskap är att behandla andra vänligt och
barmhärtigt trots olikheter i politiskt, etniskt eller religiöst hänseende (se Lukas 10:25–37). Han brännmärkte intolerans
och rivalitet mellan religiösa grupper och benägenheten att höja egna dygder till skyarna och se ner på andras andliga ställning. I en liknelse som var riktad mot dem ”som var säkra på att de själva var rättfärdiga och som föraktade andra” fördömde Jesus farisén som bad ”Gud, jag tackar dig för att jag inte är som andra människor” och berömde publikanens ödmjukhet som bönföll: ”Gud, var nådig mot mig, syndare” (se Lukas 18:9–14).

Mormons bok lär att vår himmelske Fader ”ihågkommer alla folk, i vilket land de än befinna sig, . . . och hans hjärtas barmhärtighet omfattar hela jorden” (Alma 26:37; se även 1 Nephi 1:14). Herren älskar sina barn och därför ger han dem andligt ljus för att vägleda och berika dem. Äldste Orson F Whitney (1855–1931) i de tolv apostlarnas kvorum gjorde iakttagelsen att ”Gud använder inte endast sitt förbundsfolk utan också andra folk för att fullborda ett verk som är kolossalt,
storslaget och alldeles för krävande för att en handfull heliga ska kunna utföra det själva”. ²

I ett tal om denna lära sade äldste B H Roberts (1857–1933) i de sjuttio: ”Jesu Kristi Kyrka av Sista Dagars Heliga har upprättats för att undervisa människorna. Den är ett av de medel Gud använder för att bekantgöra sanningen, men han är inte begränsad till den institutionen för sådana syften, varken i tid eller rum. Gud låter profeter och visa män träda fram här och där bland alla människobarnen, som talar samma språk, som har samma nationalitet, som talar till dem på ett sätt som de förstår. . . . Alla stora lärare är Guds tjänare, i alla nationer och i alla tidsåldrar. De är inspirerade män, utsedda att undervisa Guds barn i enlighet med de förhållanden han finner hos dem.” ³

Profeten Joseph Smith (1805–1844) utvecklade detta tema vid flera tillfällen: Guds allomfattande kärlek och behovet att vara öppen för alla källor till gudomligt ljus och gudomlig kunskap. ”En av mormonismens ståtliga och höga fundamentala principer”, sade han, ”är att mottaga sanning, låt den sedan komma varifrån den vill.”⁴ Profeten uppmanade kyrkans medlemmar ”att samla alla de goda och sanna principerna i världen och bevara dem som en skatt”.⁵

Kyrkans ledare har ständigt uppmuntrat medlemmar att erkänna den andliga sanning andra har och betona likheter i tro och levnadssätt och därigenom främja goda relationer med människor med en annan tro. Kyrkans ledare lär oss att bemöta andra välvilligt även när vi anmäler avvikande mening. I ett tal över detta ämne vid en områdeskonferens på Tahiti gav äldste Bruce R
McConkie (1915–1985) i de tolv apostlarnas kvorum följande råd till sista dagars heliga och medlemmar av andra kyrkor: ”Behåll all sanning och allt gott ni har. Överge ingen sund eller god princip. Avstå inte från några normer från förr som är goda, rättfärdiga och sanna. Varje sanning som finns i varje kyrka över hela världen tror vi på. Men vi säger också till alla människor - kom och ta emot ytterligare ljus och sanning som Gud återställt i vår tid. Ju mer sanning vi har, desto större är
vår glädje här och nu. Ju mer sanning vi tar emot, desto större blir vår lön i evigheten.” ⁶

Vid generalkonferensen i oktober 1991 sade president Howard W Hunter, då president i de tolv apostlarnas kvorum: ”Som medlemmar i Jesu Kristi Kyrka försöker vi sammanföra all sanning. Vi försöker att vidga kärlekens och förståelsens krets bland alla jordens folk. Sålunda strävar vi efter att upprätta frid och lycka inte bara inom kristenheten utan bland hela människosläktet.” ⁷

Likaledes citerade äldste Russell M Nelson i de tolv apostlarnas kvorum ett officiellt uttalande som första presidentskapet och de tolv apostlarnas kvorum gjorde i oktober 1992 i vilket de uppmanade ”alla människor överallt att på nytt kämpa för de hävdvunna idealen tolerans och ömsesidig respekt. Det är vår uppriktiga tro att när vi erkänner varandra med omtanke och medkänsla, kommer vi att upptäcka att vi alla kan leva sida vid sida trots de mest djupgående olikheter.” Han tillade:
”Detta uttalande är en bekräftelse i vår tid av profeten Josephs vädjan om tolerans. Det kan vi stödja enhälligt. Vi kan stå enade i vår intolerans mot synd men toleranta mot medmänniskor och de olikheter de håller heliga. Våra älskade bröder och systrar över hela världen är alla Guds barn.” ⁸

DE SISTA DAGARS HELIGAS INTRESSE FÖR MUHAMMED
Ett av flera anmärkningsvärda exempel på de sista dagars heligas beslutsamhet att bevara sanna principer är den beundran som kyrkans ledare under årens lopp har uttryckt för Muhammeds bidrag i andligt hänseende.

Redan så tidigt som 1855, när den kristna litteraturen förlöjligade Muhammed, höll George A Smith (1817–1875) och Parley P Pratt (1807–1857) i de tolv apostlarnas kvorum långa predikningar i vilka de gav prov på en riktig och sansad förståelse av islamsk historia och talade uppskattande om Muhammed som ledare. Äldste Smith sade att Muhammed ”härstammade från
Abraham och tvivelsutan var det Gud som lät honom träda fram i avsikten” att predika mot avgudadyrkan. Han förstod muslimernas situation som i likhet med de sista dagars heliga hade svårt att ”få en ärlig historia” skriven om sig. Därefter fortsatte äldste Pratt med att uttrycka sin uppskattning av Muhammeds lära och påstod att muslimerna ”på det hela taget har bättre moral och bättre institutioner än många kristna nationer”.⁹

De sista dagars heligas förståelse av Muhammeds roll i historien kommer också till uttryck i första presidentskapets
uttalande 1978 om Guds kärlek till alla människor. I det omnämns Muhammed som en av ”världens stora religiösa ledare” som ”mottog en del av Guds ljus”. Uttalandet försäkrar att ”Gud gav dem moraliska sanningar för att upplysa hela nationer och ge enskilda människor större insikt”.¹⁰

Under senare år har de sista dagars heligas aktning för Muhammeds andliga arv och för muslimernas religiösa värderingar lett till ökade kontakter och ökat samarbete mellan sista dagars heliga och muslimer runtom i världen. Detta samarbete har delvis sin grund i sista dagars heliga-församlingar i områden som Medelhavets östra stränder, Nordafrika, Persiska viken och Sydostasien. Genom att inte missionera i islamiska länder i Mellanöstern visar kyrkan sin respekt för islamiska lagar och traditioner, som förbjuder muslimer att gå över till andra religioner.

Ändå finns det exempel i överflöd på dialog och samarbete, bland annat besök av muslimska dignitärer till kyrkans huvudkontor i Salt Lake City, tillgång för muslimer till kyrkans konservfabriker för produktion av halal (rituellt rena) matprodukter, humanitär hjälp och katastrofbistånd till övervägande muslimska områden som Jordanien, Kosovo och Turkiet, avtal mellan Brigham Young-universitetet och olika utbildnings- och regeringsinstitutioner i den islamiska världen, en
muslimsk studentförening vid Brigham Younguniversitetet samt ett ökat samarbete mellan kyrkan och islamiska organisationer för att säkerställa traditionella familjevärderingar runtom i världen. ¹¹ Påbörjandet nyligen av ett översättningsprojekt kallat Islamic Translation Series, som Brigham Young-universitetet och kyrkan gemensamt står bakom, har lett till ett betydande utbyte mellan muslimska ämbetsmän och kyrkans ledare. En muslimsk FN-ambassadör förutspådde att denna översättningsserie ”kommer att spela en positiv roll i Västerlandets strävan att bättre förstå islam”. ¹²

Dessa exempel på samspelet mellan sista dagars heliga och muslimer, jämte att kyrkan 1989 grundade två stora center för utbildnings- och kulturutbyte i Mellanöstern (i Jerusalem och Amman), återspeglar den traditionella aktning som kyrkans ledare har visat för islam ända från tidigaste år. Dessa aktiviteter utgör påtagliga bevis för de sista dagars heligas beslutsamhet att öka förståelsen av den muslimska världen och vittnar om kyrkans växande roll i att överbrygga de historiska
skillnaderna mellan muslimer och kristna. En egyptisk kabinettsminister, väl medveten om de likheter som finns mellan muslimer och sista dagars heliga, sade vid ett tillfälle till äldste Howard W Hunter i de tolv apostlarnas kvorum att ”om en bro någonsin byggs mellan kristenheten och islam, måste den byggas av mormonkyrkan”.¹³

MUHAMMEDS LIV
Vem var Muhammed och vad är det i hans liv och lära som har tilldragit sig kyrkans ledares intresse och beundran? Vilka starka sidor, vilka dygder finner vi hos muslimerna som, enligt vad president Hinckley sade, kan vara till hjälp i vårt eget andliga liv?

I början av det tjugoförsta århundradet är islam en av de största och snabbast växande religionerna i världen. Det finns över en miljard muslimer (nästan en femtedel av världens befolkning). Muslimerna bor huvudsakligen i Sydostasien, på den indiska subkontinenten, i Mellanöstern och Nordafrika, och det finns större grupper muslimer i Europa och Nordamerika. Det finns
prognoser som visar att islam kommer att bli den folkrikaste religionen i världen under den första hälften av detta århundrade. Ursprunget till denna dynamiska och som många menar missförstådda religiösa rörelse kan spåras till 500-talet, till den grund som lades av Muhammed, en man av enkel härkomst som enligt muslimer var den siste i en lång rad av profeter som
Gud sände för att förkunna islam för världen.

Muhammed (arabiska, ”högt lovad”) föddes 570 e Kr ¹⁴ i Mekka, en blomstrande stad och ett centrum för karavanhandel och vallfärd på nordvästra arabiska halvön. Muhammed blev tidigt föräldralös och växte upp i fattigdom. Han arbetade som herde för släkt och grannar, en sysselsättning som gav honom gott om tid och avskildhet att fundera över livsfrågorna. Muhammed
fick namn om sig där han bodde att vara en pålitlig skiljedomare och fredsstiftare, något som illustreras av följande skildring:

”En dag beslöt sig quraish-stammen [som Muhammed tillhörde] för att återuppbygga Kaba [en helgedom] och lägga stenarna på nytt ovanför husgrunden. De ville placera den svarta stenen i ett av hörnen men kunde inte enas om vem som skulle få äran att sätta den på plats. Det skulle ha blivit ett våldsamt gräl om inte Muhammed, som de alla beundrade och litade på, hade råkat komma förbi. De bad [honom] . . . att avgöra tvisten. Han sade åt dem att sprida ut en stor duk och lägga den svarta stenen i mitten. Det gjorde de. Sedan bad han en man från var och en av släkterna som var inblandade i tvisten att fatta tag i ett hörn av duken. På det viset delade de alla äran att få bära stenen.” ¹⁵

Vid 25 års ålder gifte sig Muhammed med en rik 40-årig änka, Khadija, som drev karavanhandel. Hon hade hört talas om att han var ärlig och flitig och friade till honom. Deras äktenskap blev lyckosamt: de fick fyra döttrar och två söner. De närmaste 15 åren arbetade Muhammed tillsammans med Khadija i familjerörelsen. Under denna tid drog han sig ofta tillbaka till ensamheten i öknen för att be, meditera och dyrka Gud. Han var missnöjd med korruptionen, avgudadyrkan och de sociala orättvisor som hemsökte Mekka. Han sökte efter en högre sanning som skulle skänka honom och hans folk fred, rättvisa och andlig tillfredsställelse.

År 610 när han var 40 år gammal nådde hans andliga sökande och förberedelse sin kulmen. En kväll när Muhammed var uppe på berget Hira nära Mekka uppenbarade sig enligt den islamiska historien ängeln Gabriel för att överlämna ett budskap från Gud (arabiska, Allah). ¹⁶ Tre gånger befallde ängeln och sade: ”Läs upp i din Herres namn, som skapat, som skapat människan av stelnat blod! Läs upp! Ty din Herre är den nådigaste, Han, som undervisat med pennan, som undervisat människan om vad hon ej visste!” (Koranen 96:1–5). ¹⁷

Under 22 års tid, från 610 till sin död 632, fick Muhammed, via ängeln Gabriel, budskap som han sade kom från Allah. Dessa muntliga läsningar av Allahs sinne och vilja kallar muslimer al-Qur’an (”läsning”), Koranen. Men Muhammeds predikningar mot avgudadyrkan, mångguderi, flickmord och annat religiöst och socialt sedefördärv mötte häftigt motstånd i Mekka. Man förkastade Muhammeds budskap och skydde och förföljde honom och hans lilla skara av anhängare - några få släktingar och nära vänner. Några av dem utsatte man till och med för tortyr.

Då kom en grupp män från staden Yathrib och bad Muhammed att vara skiljedomare i de tvister som höll på att störta staden i fördärvet. Muhammed såg en möjlighet att lindra sina efterföljares nöd och gick med på att lämna Mekka. Först skickade han sina efterföljare och sedan gick han själv till staden, som därefter blev bekant under namnet Madinat an-Nabi (”Profetens
stad”) eller Medina. Denna emigration (arabiska, hidjra) från Mekka till Medina ägde rum år 622, det år som firas som utgångspunkt för den muslimska hidjri-kalen-dern. Muslimerna såg i hidjra en vändpunkt i profetens liv och i det muslimska religionssamfundets karaktär. Från att ha varit en förkastad predikant blev Muhammed statsman, lagstiftare, domare, lärare och militär ledare. I motsats till deras ställning i Mekka som en förföljd religiös minoritet hade muslimerna i Medina frihet
att etablera sig i säkerhet, skapa institutioner för förvaltning och utbildning och bli ett välbärgat samhälle.

Några år efter hidjra kunde Muhammed återvända till Mekka där hans lära gradvis antogs. I dag anser muslimer Mekka vara islams andliga centrum och den heligaste staden följd av Medina och Jerusalem.

Muhammed dog oväntat 632 efter en kortvarig febersjukdom. Han blev 62 år. Muhammed var med alla mått mätt ytterst framgångsrik även om hans namn och gärning i Västvärlden är föremål för kontroverser. Under andra hälften av 1900-talet blev icke-muslimska historiker mer objektiva och berömmande och medger att det Muhammed uppnådde i både politiskt och religiöst hänseende tillförsäkrar honom en plats bland de mest inflytelserika personerna i historien.

Tvärtemot den västerländska civilisationens stereotypa uppfattning om Muhammed som en fiende till kristna, beskriver muslimska källor honom som en djupt ödmjuk man som var glad och vänlig, generös och anspråkslös. Även om han log ofta, sägs det att han sällan skrattade. En bekant hadit (en sedelärande berättelse om Muhammeds liv och gärningar) berättar att Muhammed sade: ”Om ni visste vad jag vet, skulle ni ofta gråta och sällan skratta.” Hans milda humor är påfallande i följande berättelse: ”En dag kom en liten gumma till honom och frågade om stackars gamla gummor också kommer till paradiset. ’Nej’, svarade han, ’det finns inga gamla gummor i paradiset!’ Sedan såg han på hennes sorgsna ansikte och sade med ett leende: ’De förvandlas alla i paradiset, ty där finns det bara en ungdomlig ålder för alla!’ ”

Han delade ut kloka och praktiska råd till sina efterföljare. När en man frågade om det var nödvändigt att han band sin kamel, då han ju litade på Guds hjälp och beskydd, svarade Muhammed: ”Tjudra den först, lita sedan på Gud.” Somliga skildringar säger att Muhammeds familj var fattig och ofta hungrig och bara emellanåt hade råd att köpa grovt bröd. Hans ord faqri fakhri, ”min fattigdom är min stolthet”, visar att han fann glädje i anspråkslösa vanor, och detta yttrande blev senare en paroll bland muslimska asketer. Han tyckte särskilt mycket om barn och lät två barnbarn klättra på sin rygg medan han bad. En man kritiserade honom en gång för att han kysste sitt barnbarn Hasan. Mannen sade: ”Jag har tio pojkar men har aldrig kysst
någon av dem.” Muhammed svarade: ”Den som inte visar barmhärtighet vederfars inte barmhärtighet.” ¹⁸

I sitt sista tal i moskén i Medina, som han höll samma dag som han dog, var Muhammed ödmjuk och storsint när han tog farväl av sina trosbröder efter över 30 år av umbäranden i deras tjänst: ”Om det finns någon vars ära jag kanske kränkt, står jag nu till svars. Om jag orättvist tillfogat någon av er kroppslig skada, är jag redo att ta mitt straff. Om jag är skyldig någon någonting, här är min egendom, han kan ta för sig. Ingen ska säga: ’Jag fruktar fiendskap och agg från Guds budbärare’. Jag
hyser inget agg till någon. Dessa ting är oförenliga med min karaktär och mitt sinnelag. Jag avskyr dem.” ¹⁹

Med den bilden av Muhammed i åtanke kan vi lätt förstå varför muslimer ofta välsignar hans namn, åberopar hans namn i samtal och firar hans födelsedag. Fromma muslimer försöker ta efter hans exempel i varje aspekt av livet: klädsel, utseende, bordskick, religiösa ritualer och välvilja mot andra.

MUHAMMEDS LÄRA
Islamskt liv kretsar kring fem grundläggande principer som beskrivs i allmänna ordalag i Koranen och som förklaras i Muhammeds undervisning och seder (arabiska, sunna). Dessa fem pelare är uttalandet av trosbekännelsen, bönen, allmosegivandet, fastan och vallfärden till Mekka. Några exempel på Muhammeds lära om allmosegivande och fasta belyser hans sätt att undervisa och hans centrala roll i muslimskt liv.

Principen allmosegivande är avsedd att ta hand om de fattiga och främja förmågan till inlevelse i trosgemenskapen. Koranen säger att det är kärlek till nästan och medlidande som avgör ens värde i Guds ögon (2:177) och inte ett mekaniskt iakttagande av ritualer. Muhammeds yttranden undervisar om kärleken till nästan:
”Ingen av er har [sann] tro förrän han önskar sin broder det han önskar sig själv.”

”Varje led hos människan måste göra en välgärning varje dag som solen går upp: att handla rättvist mellan två människor är en välgärning; att hjälpa en man med sitt riddjur, hjälpa honom upp på det eller lyfta hans ägodelar upp på det är en välgärning; ett vänligt ord är en välgärning; varje steg ni tar till bönen är en välgärning; att ta bort någonting farligt från vägen är en välgärning.”
”Kärlek till nästan utplånar synden likt vatten utplånar eld.”
”Att le mot någon är en välgärning.”
”Den som sover på full mage och vet att hans granne är hungrig [är en otrogen].” ²⁰

Muslimer anser att fastan har två syften: att ödmjuka och att överlämna ens själ åt Gud, att främja barmhärtighet och omsorgen om de fattiga i samhället. Sålunda går fasta hand i hand med allmosegivande: det räcker inte att neka sig själv något, man måste också ge av sig själv.

Jag påmindes om den principen hos muslimer och om Muhammeds djupa inflytande i deras liv när jag bodde i Kairo under den heliga fastemånaden ramadan. ²¹ Jag och min familj inbjöds av en muslimsk vän, Nabil, att äta kvällsmat med dem när de bröt fastan. När vi kom in i deras anspråkslösa lägenhet i en av de fattigaste delarna av Kairo, lade jag märke till att ett
av rummen var upptaget av flera kvinnor och deras barn. De satt alla på golvet med maten framför sig på en duk och väntade tyst på att böneutroparens röst skulle förkunna att fastedagen var till ända. När jag frågade Nabil om det var hans släktingar, svarade han: ”Nej, jag känner ingen av dem. Vi har för vana att bjuda in främlingar från gatan som inte har råd att äta god mat, och dela vår ramadanmåltid med dem. Vi gör det därför att vår profet Muhammed hade för sed att göra det.”

Jag blev djupt rörd av min väns osjälviskhet och medlidande med de fattiga och kände ödmjukhet inför hans föredömliga efterlevnad av en princip som jag hade lärt mig i Bibeln många år tidigare men sällan handlat efter: ”När du bjuder på middag eller kvällsmål, bjud då inte dina vänner eller bröder eller släktingar eller rika grannar. . . . Nej, när du skall hålla fest, bjud fattiga och krymplingar, lama och blinda. Salig är du då, eftersom de inte kan ge dig något tillbaka” (Lukas 14:12–14).

ETT SISTA DAGARS HELIGA-PERSPEKTIV Hur ska sista dagars heliga se på den muslimska religionsgemenskapen? Den bästa infallsvinkeln är att erkänna de sanningar och värderingar som vi delar med våra muslimska bröder och systrar samtidigt som vi vänligt slår fast att det finns teologiska skillnader. Sista dagars heliga instämmer förvisso inte i islams förnekande av Jesu Kristi gudomlighet, behovet av nutida profeter eller det eviga framåtskridandets princip. Men genom att vara ödmjuka och öppna för andligt ljus var vi än finner det, drar vi nytta av muslimernas religiösa insikter och bejakar de likheter som finns, såsom tron på tro, bön, fasta, omvändelse, medlidande, anständighet och starka familjer som grundvalen för personlig andlighet och samhällsliv. 22

I ett möte med muslimska dignitärer riktade äldste Neal A Maxwell i de tolv apostlarnas kvorum in sig på mormoners och muslimers gemensamma andliga arv. Efter att ha citerat en vers ur Koranen sade han: ”Gud är ljusets källa i himlen och på jorden. Den tron delar vi med er. Vi motsätter oss den sekulariserade världen. Vi liksom ni tror att livet har ändamål och me-ning. . . . Vi håller familjeinstitutionen i ära. . . . Vi lovordar er för er omtanke om familjeinstitutionen. ... Ömsesidig respekt, vänskap och kärlek är kostbara ting i dagens värld. Vi hyser dessa känslor för våra islamiska bröder och systrar. Kärleken behöver aldrig något visum. Den passerar alla gränser och sammanbinder generationer och kulturer.” ²³

I ett av sina mest vältaliga yttranden om tolerans och medlidande, uppmuntrade profeten Joseph Smith de heliga att vidga sina vyer av den mänskliga familjen, att se på människor av andra trosuppfattningar och kulturer som vår himmelske Fader ser på dem och ”icke enligt människornas inskränkthet”. Han lärde att Fadern kommer att ta hänsyn till komplicerade personliga, politiska och sociala omständigheter på den yttersta dagen och avkunna den slutgiltiga domen utifrån ett gudomligt, barmhärtigt perspektiv som övergår vårt begränsade mänskliga förstånd.

”Medan en del av mänskligheten dömer och fördömer den andra utan barmhärtighet, så ser universums store Allfader ned på hela den mänskliga familjen med faderlig omsorg och hänsyn. Han betraktar dem som sina avkomlingar och utan att hysa några av de förutfattade meningar, som utöva inflytande över människobarnen låter han ’sin sol gå upp över både onda och goda, och låter det regna över både rättfärdiga och orättfärdiga’. Han håller domens tyglar i sina händer. Han är en vis Laggivare och skall döma alla människor, icke enligt människornas inskränkthet, utan enligt de gärningar de utfört i köttet, vare sig de äro goda eller onda, vare sig de hava utförts i England, Amerika, Spanien, Turkiet eller Indien. Han skall döma dem, inte enligt vad de icke hava, utan enligt vad de hava - de som hava levt utan lag skola dömas utan lag, och de som hava en lag skola dömas enligt den lagen. Vi behöva icke ifrågasätta den store Jehovas visdom och intelligens. Han skall utdela dom eller barmhärtighet till alla nationer enligt deras många förtjänster, deras medel att skaffa sig intelligens, de lagar enligt vilka de styras, de möjligheter de haft att införskaffa rätta upplysningar och hans outgrundliga planer rörande den mänskliga familjen. När Guds planer skola kungöras och framtidens förlåt dragas åt sidan, skola vi alla slutligen erkänna, att hela jordens Domare gjort rätt och riktigt.” ²⁴

Som svar på frågor om interreligiösa relationer i kyrkan är jag tacksam över att kunna säga att vi tillhör en kyrka som bejakar de sanningar som Muhammed och andra stora lärare, reformatorer och religionsgrundare undervisade om. Vi värdesätter den godhet som medlemmar i andra religionsgemenskaper återspeglar. Även om vi inte kompromissar med det återställda evangeliets uppenbarade sanningar, undviker vi ett fientligt förhållande till andra trossamfund. I stället följer vi det nutida profetiska rådet och söker bevara det som är prisvärt och gott i andra religioner och övar upp förmågan till ”bejakande tacksamhet” mot dem. Vi som sista dagars heliga kan respektera och dra nytta av det andliga ljus som finns i andra religioner samtidigt som vi ödmjukt försöker dela med oss av den ytterligare dimension av evig sanning som vi har fått genom uppenbarelse i vår tid.

James A Toronto är docent i islamiska studier och jämförande religionsvetenskap vid Brigham Young-universitetet.

FOTNOTER

1. Citerad i Sheri L Dew, Go Forward with Faith: The Biography of Gordon B Hinckley (1996), s 536, 576.
2. I Conference Report, april 1921, s 32–33.
3. Defense of the Faith and the Saints, 2 del (1907), del 1, s 512–513.
4. Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 270.
5. Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 273.
6. Citerad i Russell M Nelson, ”Lär oss tolerans och kärlek”, Nordstjärnan, jul 1994, s 66.
7. ”Evangeliet — en världsomspännande tro”, Nordstjärnan, jan 1992, s 20.
8. Ensign, maj 1994, s 71; kursivering i ursprunglig text.
9. Se Deseret News, 10 okt 1855, s 242, 245.
10. Uttalande av första presidentskapet, Nordstjärnan, apr 1988, s 3.
11. Aktiviteter som berör familjen samordnas av World Family Policy Center vid Brigham Young-universitetet. Centret står med andra organisationer bakom en internationell interreligiös samling, World Congress of Families, i vilken även ingår representanter från många muslimska länder.
12. Se Michael R Leonard, ”Islamic diplomats hosted in New York”, Church News, 3 apr 1999, s 6.
13. Howard W Hunter, ”’All Are Alike unto God’”, Ensign, jun 1979, s 74.
14. Utgångspunkt för den muslimska tideräkningen är året för Muhammeds utvandring (hidjra) från Mekka till Medina 622 e Kr.
15. Iqbal Ahmad Azami, Muhammad the Beloved Prophet (1990), s 14–15. Kaba är en helgedom i Mekka som muslimerna tror byggdes av Abraham och hans son Ismael.
16. Allah är den sammandragna formen av al-ilah som betyder ”Guden”. Det är det ord som används av alla muslimer och kristna araber för Gud. Det används även av sista dagars heliga i alla kyrkliga sammanhang i den arabisktalande världen.
17. Koranen [1999, 3 uppl], översättning av K V Zetterstén.
18. Dessa anekdoter om Muhammeds personlighet återfinns i Annemarie Schimmel, And Muhammad Is His Messenger: The Veneration of the Prophet in Islamic Piety (1985), s 46–49.
19. Ja`far Qasimi, ”The Life of the Prophet”, i Islamic Spirituality, red Seyyed Hossein Nasr (1991), s 92.
20. De tre första haditerna som citeras här kommer från al-Arba`in al-Nawawiyya [Nawawi’s`Forty Hadith] (1976), s 56, 88, 98. De två sista haditerna skrev författaren ner under samtal med muslimska vänner och bekanta.
21. Under ramadan fastar muslimer från soluppgång till solnedgång i trettio dagar i följd och avstår från mat, dryck, tobak och annan fysisk tillfredsställelse.
22. För ytterligare litteratur om den muslimska världen eller likheter och olikheter i läran, se: Daniel C Peterson, Abraham Divided: An LDS Perspective on the Middle East (1995), eller James A Toronto, ”Islam”, i Spencer J Palmer och Roger R Keller, Religions of the World: A Latter-day Saint View (1997), s 213–241.
23. Church News, 3 apr 1999, s 6 samt författarens egna iakttagelser och anteckningar.
24. Profeten Joseph Smiths lärdomar, s 188.

Av James A Toronto Liahona juni 2002 av James A. Toronto