My?hempien Aikojen Pyhien Jeesuksen Kristuksen Kirkko
Se film om kyrkans organisation

Grundläggande tro

Vem är Jesus Kristus?

President Boyd K Packer
tillförordnad president för de tolv apostlarnas kvorum

När Jesus var tillsammans med de tolv i Caesarea Filippi frågade han: ”Vem
säger ni att jag är?” Simon Petrus, huvudaposteln, svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.” (Matt 16:15–16) Petrus vittnade sedan om att Jesus ”var utsedd redan före världens skapelse”. (1 Petr 1:20) Han var ”i begynnelsen hos Fadern och är den Förstfödde”. (L&F 93:21)

När Faderns plan – planen för frälsning och lycka (se Alma 34:9) – presenterades (se Alma 42:5, 8), krävdes det att någon sonade för att bringa återlösning och nåd åt alla dem som accepterade planen. (Se Alma 34:16; 39:18; 42:15.) Fadern frågade: ”Vem skall jag sända?” Han som skulle bli känd som Jesus valde villigt att svara: ”Här är jag, sänd mig.” (Abraham 3:27) ”Fader,
ske din vilja, och äran vare din i all evighet.” (Moses 4:2)

Som förberedelse skapades jorden: ”Genom Sonen, som är min Enfödde, skapade jag [jorden]”, förkunnade Fadern. (Moses 1:33; se också Ef 3:9; Helaman 14:12; Moses 2:1.)

Benämningar på Jesus Kristus
Han var känd som Jehova av Gamla testamentets profeter. (Se Abraham 1:16; King James Version Exodus 6:3.) Profeterna blev visade hans ankomst: ”Se Guds Lamm, ja, den evige Faderns Son!” (1 Nephi 11:21; se också Joh 1:14.) Hans mor fick veta: ”Du skall ge honom namnet Jesus … Han skall … kallas den Högstes Son.” (Luk 1:31–32)

Många titlar och namn beskriver hans gudomliga mission och verksamhet. Han
förkunnade själv: ”Jag är världens ljus och liv. Jag är A och O, begynnelsen och änden.” (3 Nephi 9:18) ”Jag är eder förespråkare hos Fadern.” (L&F 29:5; se också L&F 110:14.) ”Jag är den gode herden.” (Joh 10:11) ”Jag är Messias, Sions Konung, Himmelens Klippa.” (Moses 7:53) ”Jag är livets bröd. Den som kommer till mig skall aldrig hungra [eller] törsta.” (Joh 6:35) ”Jag är den sanna
vinstocken, och min Fader är vingårdsmannen.” (Joh 15:1) ”Jag är uppståndelsen och livet.” (Joh 11:25) ”Jag är … den klara morgonstjärnan”
(Upp 22:16), ”Jesus [Kristus] … som är eder Återlösare, den store Jag Är.”
(L&F 29:1)

Han är Medlaren (se 1 Tim 2:5), Frälsaren (se Luk 2:11), Återlösaren (se L&F 18:47), församlingens huvud (se Ef 5:23), dess hörnsten (se Ef 2:20). På den yttersta dagen ska Gud döma människorna genom Jesus Kristus enligt evangeliet. (Se Rom 2:16; se också Mormon 3:20.)

”Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son.” (Joh 3:16) ”Därför kommer återlösningen i och genom den helige Messias, ty han är full av nåd och sanning.” (2 Nephi 2:6)

Profeten Joseph Smith fick ofta frågan: ”Vilka är de grundläggande principerna i
din religion?”

”De fundamentala principerna i vår religion
är apostlarnas och profeternas vittnesbörd
om Jesus Kristus, att han dog, begravdes
och uppstod på den tredje dagen och uppsteg
till himlen. Allt annat som tillhör vår religion
är endast tillägg till detta”1.

Jesu Kristi ödmjukhet
När Herren arresterades före sin korsfästelse hade han kommit från Getsemane. Just när han förråddes drog Petrus sitt svärd mot Malkus, en av högprästens tjänare. Jesus sade:

”Stick ditt svärd i skidan! …

Menar du att jag inte kan be min Fader att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar?” (Matt 26:52–53)

Medan allt hån, misshandel, gissel och slutligen korsfästelsens tortyr pågick förblev Herren tyst och undergiven – det vill säga förutom vid ett dramatiskt ögonblick som avslöjar själva kärnan i den kristna läran. Det ögonblicket inträffade under rättegången. Pilatus, som nu var rädd, sade till Jesus: ”Svarar du mig inte? Vet du inte att jag har makt att frige dig och makt att korsfästa
dig?” (Joh 19:10)

Man kan bara föreställa sig Herrens milda majestät när han sade: ”Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den ovanifrån.” (Joh 19:11) Det som sedan hände inträffade inte för att Pilatus hade makt att göra det utan för att Herren var villig att acceptera det. ”Jag ger mitt liv”, sade Herren, ”för
att sedan ta det tillbaka.

Ingen tar det ifrån mig, utan jag ger det av fri vilja. Jag har makt att ge det, och jag har makt att ta det tillbaka.” (Joh 10:17–18)

Jesu Kristi försoning
Både före och efter korsfästelsen har många människor villigt offrat sitt liv i osjälviska hjältedåd. Men ingen utsattes för det som Kristus uthärdade. På honom lades bördan av alla människors överträdelser, alla människors skuld. Och försoningen hängde på en tråd. Genom hans frivilliga gärning kunde nåd och rättvisa sammanföras, den eviga lagen understödjas och medling åstadkommas utan vilken den dödliga människan inte kunde återlösas.

Han valde att ta emot alla människors straff för summan av all ondska och allt fördärv, för all brutalitet, omoral, perversion och korruption, för allt missbruk, för allt dödande och all tortyr och terror – för allt som någonsin inträffat och allt som någonsin skulle inträffa på denna jord. När han valde detta ställdes han inför den hemska kraften hos den onde, som inte var begränsad av köttet eller underställd jordisk smärta. Detta var Getsemane!

Hur försoningen gick till vet vi inte. Ingen dödlig människa såg när det onda vände sig bort och gömde sig för den rena varelsens ljus. Ingen ondska i världen skulle kunna släcka det ljuset. När det som gjordes var över hade lösensumman betalats. Både döden och helvetet lösgjorde sitt grepp om alla som skulle omvända sig. Slutligen var människan fri. Nu kunde alla själar som
någonsin levat välja att röra vid ljuset och bli återlösta.

Tack vare detta oändliga offer ”[kan] hela människosläktet … frälsas genom
Kristi försoning och genom lydnad till evangeliets lagar och förordningar”. (Trosart 3)

”Försoning” i skrifterna
Det engelska ordet för försoning, atonement, är egentligen tre ord: atonement, som betyder att göra till ett; ett med Gud; att förlika, att förena, att sona.

Men visste du att ordet atonement (försoning) bara förekommer en gång i den engelska versionen av Nya testamentet? Bara en gång! Jag citerar från Paulus brev till romarna:

”Kristus dog i vårt ställe …

[Vi] blev försonade med Gud genom hans Sons död, hur mycket säkrare skall vi då inte bli frälsta genom hans liv, när vi nu är försonade.

Men inte bara det, utan vi gläder oss i Gud genom vår Herre Jesus Kristus, genom vilken vi nu har tagit emot försoningen.” (Rom 5:8–11; kursivering tillagd)

Bara den gången förekommer ordet atonement i den engelska versionen av Nya testamentet. Atonement, av alla ord! Det var inget okänt ord för det hade använts mycket i Gamla testamentet i samband med Moses lag, men bara en
gång i Nya testamentet. Det tycker jag är anmärkningsvärt.

Jag känner bara till en förklaring. För att få den vänder vi oss till Mormons bok. Nephi vittnade om att Bibeln en gång ”innehöll … Herrens evangelium i all enkelhet, om vilket de tolv apostlarna vittna” och att ”sedan [orden] genom Lammets tolv apostlar gå från judarna till ickejudarna, ser du grundläggningen av en stor och avskyvärd kyrka, vilken är den mest avskyvärda av alla andra kyrkor, ty se, de hava från Lammets evangelium borttagit många stycken, som äro tydliga och högst dyrbara, och likaledes hava de borttagit många av Herrens förbund”. (1 Nephi 13:24, 26)

Jakob sade följande om den stora och avskyvärda kyrkan: ”Därför skall den som kämpar emot Sion förgås, vare sig det är jude eller icke-jude, träl eller fri, man eller kvinna, ty de äro de som utgöra hela jordens sköka, ty de som icke äro för mig äro emot mig, säger vår Gud.” (2 Nephi 10:16)

Nephi sade också: ”Sedan dessa tydliga och dyrbara delar borttagits [från boken] … [har] ett stort antal råkat i villfarelse till den grad, att Satan har stor makt över dem.” (1 Nephi 13:29) Sedan profeterade han att de dyrbara delarna skulle återställas. (Se 1 Nephi 13:34–35.)

Och de återställdes. I den engelska versionen av Mormons bok förekommer
ordet atone (försona) 39 gånger, i en eller annan form. Jag citerar bara en vers i Alma: ”Men barmhärtighetens plan kunde ej utföras med mindre en försoning ägde rum. Fördenskull försonade Gud själv för världens synder för att utföra barmhärtighetens plan och tillfredsställa rättvisans fordringar, på det att Gud
skulle kunna vara en fullkomlig och rättfärdig Gud och på samma gång en barmhärtig Gud.” (Alma 42:15; kursivering tillagd)

Bara en gång i Nya testamentet men 39 gånger i Mormons bok. Finns det något bättre bevis på att Mormons bok faktiskt är ännu ett testamente om Jesus Kristus?

Och det är inte allt. Orden atone, atoneth, och atonement förekommer fem gånger i den engelska versionen av Läran och förbunden och två gånger i den engelska versionen av Den kostbara pärlan. Fyrtiosju hänvisningar av oskattbar betydelse. Och det är inte allt! Hundratals andra verser hjälper till att förklara försoningen.

Handlingsfrihet
Priset för försoningen betalades av Herren utan tvång, för handlingsfrihet är en viktig princip. Enligt planen måste handlingsfriheten hedras. Så har det varit sedan begynnelsen, sedan Edens lustgård.

”Herren sade till Enok: Se, dessa dina bröder. De äro mina egna händers verk, och jag gav dem deras kunskap den dag jag skapade dem; och i Edens lustgård gav jag människan hennes handlingsfrihet.” (Moses 7:32)

Vad annat som än hände i Edens lustgård gjorde Adam ett val i sin stora prövostund. När Herren hade befallt Adam och Eva att föröka sig och uppfylla jorden och befallt dem att inte ta del av kunskapens träd på gott och ont, sade han: ”Icke desto mindre må du själv välja, ty det är givet dig, men kom ihåg att jag förbjuder det, ty den dag du äter därav skall du döden dö.” (Moses 3:17)

För mycket stod på spel för att människan skulle föras till jordelivet med tvång. Detta skulle strida mot lagen som var själva kärnan i planen. Enligt planen skulle Guds andebarn få en dödlig kropp och alla skulle prövas. Adam såg att det måste vara så och gjorde sitt val. ”Adam föll, på det människorna skulle bliva till, och människorna äro till för att hava glädje.” (2 Nephi 2:25)

Adam och Eva förökade sig och uppfyllde jorden som de hade befallts att göra. En viktig del av planen var att deras kroppar skapades i Guds avbild, som separata skapelser. Deras fall som sedan följde var nödvändigt för att jordelivet skulle kunna existera och planen fortskrida.

Försoningens nödvändighet
Nephi beskrev vad som skulle hända med vår kropp och vår ande om inte ”en obegränsad försoning” ägde rum. ”Våra andar”, sade han ”måste hava blivit [djävulen] lika.” (Se 2 Nephi 9:7–10.)

Jag använder sällan ordet absolut. Det passar sällan. Jag använder det nu – två gånger: På grund av fallet var försoningen absolut nödvändig för att en uppståndelse skulle kunna ske och för att den timliga döden skulle kunna övervinnas.

Försoningen var absolut nödvändig för att människorna skulle kunna renas från
synd och övervinna den andra döden, den andliga döden, som är en separation från vår Fader i himlen, för i skrifterna står det åtta gånger att inget orent kan vistas i Guds närhet. (Se 1 Nephi 10:21; 15:34; Alma 7:21; 11:37; 40:26; Helaman 8:25; 3 Nephi 27:19; Moses 6:57.)

Skriftens ord ”du [må] själv välja, ty det är givet dig” (Moses 3:17), introducerade jordelivets alla risker för Adam och Eva och deras efterkommande. Under jordelivet är människorna fria att välja, och varje val får en följd. Valet som Adam gjorde satte rättvisans lag i rörelse, som krävde att döden skulle vara straffet för olydnad.

Men orden som uttalades under rättegången, ”Du skulle inte ha någon makt över mig, om du inte hade fått den ovanifrån” (Joh 19:11), visade att barmhärtigheten hade lika stor betydelse. En återlösare sändes för att betala skulden och göra människan fri. Det var planen.

Almas son Corianton tyckte att det var orättvist att synd skulle följas av ett straff. I en djupgående lektion undervisade Alma sin son och oss om återlösningsplanen. Alma talade om försoningen och sade: ”Människorna kunde ej omvända sig, med mindre ett straff … blivit bifogat.” (Alma 42:16)

Om straff är priset på omvändelse, så är det verkligen ett billigt pris. Följderna, även om de är smärtsamma, skyddar oss. Något så enkelt som ett barns gråt när han har rört vid eld kan lära oss det. Om det inte var för smärtan kanske barnet skulle förtäras.

Omvändelsens välsignelser
Jag erkänner villigt att jag varken skulle känna någon frid, lycka eller trygghet i en värld utan omvändelse. Jag vet inte vad jag skulle göra om det inte fanns något sätt för mig att sudda ut mina misstag. Kvalen skulle vara större än vad jag kunde uthärda. Det kanske är annorlunda för dig, men inte för mig.

Försoningen genomfördes. Den kommer för alltid att ge benådning från överträdelser och död om vi bara omvänder oss. Omvändelse är undantagsklausulen i det hela. Omvändelse är nyckeln varmed vi kan låsa upp fängelset från insidan. Vi har denna nyckel i våra händer och handlingsfriheten
är vår att använda.

Vad oerhört dyrbar friheten är. Vad fullständigt värdefull handlingsfriheten är.

Lucifer manipulerar våra val på finurliga sätt och vilseleder oss när det gäller synden och dess följder. Han och hans änglar frestar oss att vara ovärdiga, till och med ondskefulla. Men han kan inte – inte i hela evigheten eller med all sin kraft – helt förgöra oss, inte utan vårt medgivande. Hade handlingsfriheten
funnits utan försoningen skulle den ha varit en ödesdiger gåva.

Skapad i hans avbild
Vi får lära oss i Första Moseboken, i Moses, i Abraham, i Mormons bok och i begåvningen att människans dödliga kropp skapades i Guds avbild som en separat skapelse. Hade skapelsen utförts på något annat sätt skulle det inte ha inträffat något fall.

Om människan bara var ett djur är det logiskt att frihet utan ansvar skulle råda.

Jag vet så väl att bland lärda människor finns det sådana som ser ner på djur och stenar för att hitta människans ursprung. De ser inte inom sig själva för att
hitta anden där. De har utbildat sig att mäta saker med tid, i tusental och miljontal, och säger att dessa djur som kallas människor kom till av en slump. Och de är fria att göra det för de har handlingsfrihet.

Men vi har också handlingsfrihet. Vi ser uppåt, och i universum ser vi Guds hantverk och mäter saker i epoker, i eoner, i tidsutdelningar, i evigheter. Allt det som vi inte vet accepterar vi med tro.

Men det här vet vi! Allt planerades ”förrän världen var”. (L&F 38:1; se också L&F
49:17; 76:13, 39; 93:7; Abraham 3:22–25.) Allt som händer från och med skapelsen ända till de avslutande händelserna är baserade på val, inte på slumpen! Det var så det planerades.

Det vet vi! Denna enkla sanning! Om det inte hade funnits någon skapelse eller något fall så skulle det inte finnas behov för någon försoning eller för någon Återlösare som medlar åt oss. Då skulle Kristus inte ha funnits.

Försoningens symboler
Frälsarens blod utgöts i Getsemane och på Golgata. Århundraden tidigare hade påskhögtiden införts som en symbol och en sinnebild för det som skulle komma. Det var en förordning som skulle följas för evigt. (Se 2 Mos 12.)

När ett påbud gick ut att Egypten skulle hemsökas med död befalldes varje israelitisk familj att ta ett lamm – det förstfödda felfria lammet av manligt kön. Detta påsklamm slaktades utan att man bröt några ben, och dess blod skulle
strykas på hemmets dörrpost. Herren lovade att dödsängeln skulle passera förbi över hemmen som var märkta på det sättet och inte döda dem som bodde där. De räddades av lammets blod.

Efter Herrens korsfästelse krävde offerlagen inte längre någon blodsutgjutelse. För detta gjordes, som Paulus sade till hebréerna, ”en gång för alla … ett enda syndoffer för alla tider”. (Hebr 10:10, 12) Offret skulle i fortsättningen vara ett förkrossat hjärta och en bedrövad ande – omvändelse.

Och man skulle för alltid minnas påskhögtiden genom sakramentet, varigenom
vi förnyar vårt dopförbund och tar del till minne av Guds Lamms kropp, och hans
blod som utgöts för oss.

Det är alltså inte av ringa betydelse att denna symbol återkommer i visdomsordet. Förutom löftet att de heliga i denna generation som följer visdomsordet ska få god hälsa och stora skatter av kunskap finns detta: ”Jag, Herren, lovar dem, att mordängeln skall gå förbi dem såsom Israels barn och
icke dräpa dem.” (L&F 89:21)

Jag kan inte berätta för er hur jag känner för försoningen utan att bli känslosam. Den vidrör en djup känsla av tacksamhet och förpliktelse. Min själ
sträcker sig mot honom som genomförde den – denne Kristus, vår Frälsare, om vilken jag är ett vittne. Jag vittnar om honom. Han är vår Herre, vår Återlösare, vår förespråkare hos Fadern. Han friköpte oss med sitt blod.

Jag gör ödmjukt anspråk på Kristi försoning. Jag skäms inte för att knäböja i dyrkan av vår Fader och hans Son. För handlingsfriheten är min, och detta väljer jag att göra!

SLUTNOT

  1. Kyrkans presidenters lärdomar: Joseph Smith (2007), s 49.