Ett lass kärlek

Efter en liten olycka har jag varit tvungen att anvanda kapp och jag gar langsamt. Jag har svart med trappor. I kyrkan var jag alltid radd att jag skulle ramla nerfor trappan . anda till sondagen da jag horde en tyst rost och kande
en liten hand i min: �"Kom. Jag gar med dig.�"

Jag tittade ner och sag nioarige Gabriels tillitsfulla leende.
�"Bra!" sade jag. "Fran och med nu ar du min hjalpare. Nu gar vi!"

Det var ingen som hade sant Gabriel. Han sag bara en mormor som behovde hjalp och presenterade sig sjalv. Numera gar Gabriel och jag nerfor trapporna utan radsla. Senare sade jag till Gabriels foraldrar: "Det ar inte den fysiska styrkan som gor mig oradd. Det ar det stora lasset karlek han ger mig varje sondag. Gabriel ar en jatte i fraga om vanlighet!"

av Norma Ramos de Oliveira, Brasilien