En oväntad påskfest

Påsken var alltid en speciell högtid när jag växte upp. Efter kyrkan brukade mina föräldrar hålla en lektion om försoningen och uppståndelsen och på kvällen hade vi en riktig festmåltid. Vi hade ofta vänner där på middagen som var både glad och delikat. Tack vare denna tradition blev påsken min favorithögtid – en helig familjehögtid då vi firade Frälsarens uppståndelse.

Ett år när jag studerade i London var jag ensam på påsken. Församlingen hade sina möten först på eftermiddagen och förmiddagen sniglade sig fram. Jag tänkte på min familj många mil bort som firade dagen utan mig och jag kände mig tom och ledsen.

Först ville jag bara tycka synd om mig själv men sedan började jag fundera på vad jag kunde göra för att dagen skulle bli meningsfull. Jag tänkte på människorna jag dagligen gick förbi i trängseln i tunnelbanan. Som i många stora städer gav tunnelbanan ofta tak över huvudet åt hemlösa män och kvinnor som var i behov av pengar. Jag hade ofta känt mig berörd av deras kära som har gått före oss också kommer att leva igen. Vilken tröst det är att vara övertygad om dessa sanningar.

av Marianne Monson