Hoppa över navigering

Hur upptagen jag än är, lever jag för söndagen

Elder Bennasar
Äldste Matthieu Bennasar, Frankrike Områdessjuttio

Efter högstadiet hade jag två konkurrensbetonade år framför mig då jag förberedde mig för intagningen till Frankrikes Grandes Ecoles. I slutet av de två intensiva åren tar eleverna krävande intagningsprov i hopp om att bli antagna till de mest ansedda skolorna.  Som alla andra elever i klassen studerade jag mycket flitigt.  Elever studerar bokstavligen hela dagen till sent på kvällen. Jag insåg snabbt att om jag inte studerade på söndagar skulle det innebära en allvarlig numerisk nackdel två år senare:  Det skulle motsvara 14 hela veckors mindre studietid jämfört med mina studiekamrater.  När far såg min inre kamp mellan logik och tro sa han på ett sätt som påminde om Jetro:   ”Matthieu, det du överväger är fel.  Du bör inte studera på söndagar.”  Mitt hjärta gjorde först uppror mot detta råd.  Far förstod ju inte hur det var.  Men när stormen hade bedarrat valde jag att följa hans råd.  Jag har aldrig ångrat det.  Mitt val ”att inte gå mina egna vägar”[1] på sabbaten visade sig vara ovärderligt.  Jag var inte bara utvilad varje måndag morgon när alla mina klasskamrater tycktes utmattade av sina ständiga studier under helgen.  De här åren blev också avgörande i min andliga utveckling.  Allt jag upplevde genom att göra djupdykningar i skrifterna under söndagarna stärkte mina andliga rötter oerhört mycket inför kommande år.

Efter de två intensiva åren tog jag proven som planerat och även om jag var långt ifrån den bästa eleven fick jag tillräckligt höga poäng för att bli antagen till en av skolorna jag hade drömt om men aldrig trott att jag skulle komma in på, en av de allra bästa skolorna.  Det stärkte min tro på att ”för dem som älskar Gud samverkar allt till det bästa”.[2]  Den upplevelsen lärde mig att sabbaten är en välbehövlig källa som uppfriskar själen, en källa som mina klasskamrater inte hade tillgång till.  Liksom israeliterna som åt manna i vildmarken och inte samlade manna på sabbaten, lärde jag mig att det var en fördel och inte en nackdel att lita på Gud och inte studera på söndagar.  Han ger ingen befallning utan att bereda en utväg.

Jesaja visste med säkerhet att sabbaten var långt ifrån en börda utan snarare en lust och en glädje:  ”Om du hindrar din fot på sabbaten att göra vad du har lust till på min heliga dag, om du kallar sabbaten din lust och förhärligar den till Herrens ära, om du förhärligar den genom att inte gå egna vägar och inte göra vad du har lust till eller tala tomma ord, då skall du fröjda dig i Herren, och jag skall föra dig fram över landets höjder och låta dig njuta av din fader Jakobs arvedel.  Så har Herrens mun talat.”[3]

Sabbaten ger oss en ojämförlig paus från vår tumultartade världs omsorger, och vila från alla medier som bombarderar våra liv.  Det är en dag då vi saktar ner och träder in i en värld av eftertanke.  Sabbaten är en helig tid lika mycket som templet är en helig plats. Det är en dag när vi sätter familjen i centrum och tillsammans gläds, stärker våra band och dyrkar Gud.  Det är en dag för andlig utveckling, en dag för att vittna, en dag för att styrka de matta knäna. Tills vi ständigt lever i en celestial sfär kan sabbatsdagen vara vårt bästa sätt att varje vecka förbereda oss på att leva som celestiala varelser[4].  I slutändan kretsar sabbaten kring den förunderliga gåvan att få ta del av sakramentet, när vår ande kommunicerar med Herren, våra förbund förnyas och själen läks.  I sabbaten finner vi Herren.

Jag tackar Herren för sabbaten.  Den är i sanning en lust och en glädje.



[1] Jes. 58:13

[2] Rom. 8:28

[3] Jes. 58:13–14